Tillbaka till livets gilla gång
För min del var förra fredagen och lördagen väldigt emotionella. Mina föräldrar hade redan hunnit gå igenom en del av sorgarbetet, jag fick dock se spåren i deras ögon och det påverkade mig.
Jag kände aldrig min kusin. Han var två år yngre än mig, vilket kanske kan förklara saken. Hans namn var Riadh, han var en nygift 23-åring som gjorde sitt bästa för att hjälpa till i försörjningen av familjen.
Min far och min farbror har alltid stått varandra nära. Med ett år i åldersskillnad var de två bröderna alltid tillsammans, de lekte, bråkade och tog hand om varandra bland en stor syskonskara. När min far åkte till Irak för första gången på 20 år förra året så träffade han självklart hela familjen och kom att stå dem nära. Dödsfallet kom därför som en ännu större chock än annars.
Utåt försökte min far vara pragmatisk. "Det är många familjer som sörjer i Irak." Jag känner dock honom lika bra som han känner mig. Smärtan var kvar och det rubbade mig ur balans, själviskt nog.
Mot söndagen blev det aningen bättre. Då hade jag lyckats synka min sorg med resten av familjen. Jag tror att vi har accepterat det som hänt. Personligen är jag fortfarande arg och jag tvivlar på att det skall gå över på länge. Det är väl som det skall antar jag.
Det gäller att inte förglömma är de tröstande kommentarer jag fått i mitt förra inlägg. Dessa har verkligen varit till hjälp. Det känns ynkligt att säga det, men det är det enda jag har. Från hela mitt hjärta. Tack.
Just nu ligger mina tankar hos min farbror, hans hustru, deras dotter och min kusins änka. Jag kan inte ens förstå en fraktion av vad de måste känna. En olycka eller en sjukdom går nog att hantera, men ett mord... det sätter sina spår.
Vad har du att komma med imorgon Världen?
