Tårar är inte till spillo

Jag gråter aldrig. Det var länge en sanning. Jo, jag kände sorg, empati och fick en klump i halsen när omständigheterna serverade upp ett sådant känsloläge - men jag grät aldrig.

Jag kunde en gång i tiden tycka att folk var banala som talade om att gråta till en film, en bok eller en låt. Cyniskt undrade jag om de låtsades för att få sympati, eller för att framstå som emotionella. Gråt är ju något stort, man sparar det till senare, när inget annat funkar.

Jag tror att jag har varit en känslokall människa.

Numera är det annorlunda. Det smyger på en. Faktum är att jag inte kommer ihåg när jag började fälla en tår för någon scen på tv, eller för en textrad i en låt. Det kanske handlar om mognad. När man levt tillräckligt länge lyckas man samla på sig en hel del minnen och intryck. Och det är dessa egentligen som får en att gråta. Det där hemska nyhetsinslaget eller det där kapitlet man just läst agerar ventil.

Och en dag vågar man bara känna.