Om 20 dagar 20 år
Jag passar på att skriva det här inlägget idag. För om 20 dagar är jag inte i landet, utan i Irak. Vilket är lite roligt, för just den dagen kommer jag att fylla 20 år i Sverige. Jag skriver även det här inlägget just idag eftersom jag nyss läst Kinga Sandéns Newsmill-artikel "Det är vi som är verklighetens folk" och igenkänningsfaktorn är hög.
Jag förstår faktiskt att man undrar var jag kommer ifrån första gången man träffar mig. Jag ser det till och med som upplyftande att jag umgås med en krets människor som inte sopar funderingar under mattan utan är raka mot mig. Det är snarare så att jag brukar bli förvirrad om jag råkar misstolka frågan, ska jag svara Irak? Skåne? Rågsved?
Vad som tyvärr irriterar mig är dock en potentiell följddiskussion, som tack och lov börjar bli sällsam.
- Hur länge har du varit i Sverige?
- 20 år.
- Jaså? Du pratar väldigt bra svenska!
Tack som fan att jag gör det. Jag har bott två tredjedelar av mitt liv i Sverige. Jag förväntar mig snarare ett förvånat "du pratar väldigt bra arabiska", för i ärlighetens namn har jag tappat så mycket av mitt hemspråk att det börjar bli pinsamt.
Själv har jag börjat använda frågan om mitt ursprung som en ice-breaker, men för att återkoppla till Kinga Sandéns artikel, det är inte alltid jag tycker att den är lämplig. Och det här gäller mig som faktiskt är född i Bagdad. Svårare är det med min systers situation till exempel. Hon är född på BB i Kristianstad, får hon frågan om var hon kommer ifrån är det naturliga svaret "busshållplatsen" snarare än något annat.
Jag hoppas och tror i och för sig att den här markeringen baserad på en fördom är övergående. 70-talister och nedåt är relativt vana med det Sverige vi har idag. Namn och hårfärg säger ju väldigt lite om vem man är, och att än idag basera en livshistoria efter endast en blick känns rätt ofräscht. För sanningen är ju den att Verklighetens Folk är mer verkliga än vad både Åkesson och Hägglund önskar och tror.
Och verklighetens folk är ju, faktiskt, du - jag - vi och alla andra.
