Nu är det roligt att skriva igen
Jag har alltid älskat språk, ord, att läsa och framför allt att skriva. Inte så underligt kanske att jag då gett mig in på området genom åren. Det har blivit en del frilansande, en del bloggande och en del annat. Mycket kan tyckas, jag har dock egentligen skrivit mindre än någonsin och inte alltid haft den där glädjen som kunde driva mig förr.
Jag tror att det var igår som det äntligen lossnade för min del. Jag fick en enorm lust att skriva åt mig själv, att skriva ihop en historia som kan bli ännu en novell, ännu en roman eller vad det nu kan vara. Det var tre år sen sist jag skrev endast åt mig själv, en oerhört lång tid. Annars har jag de senaste åren skrivit på uppdrag - och hur kul det än må vara så följer vissa krav med ett uppdrag som grumlar känslan. Det är svårt att leka, att löjla sig, att vara absurd bortom alla gränser när man skriver en text som man får betalt för och som troligen kommer att publiceras någonstans.
Situationen jag hamnade i vid årsskiftet fick mig att ge upp mina skribentuppdrag, och just nu känns det faktiskt oerhört skönt. Jag har fått tillbaka en lust att leka med ord, tankar och upplägg som jag inte ens trodde att jag förlorat.
Numera skriver jag tusentals tecken som troligen aldrig kommer att lämna min hårddisk, det är... befriande. Ibland måste man verkligen ta ett steg tillbaka för att få möjlighet att se helheten igen. Och det jag upptäckt är att mitt språk och min berättarkonst utvecklats ännu mer. Jag har numera ingen lust att skriva en specifik genre, jag vill bara skriva ihop en historia som fastnat i huvudet på mitt eget sätt. Utan krav, utan eftertanke och utan prestationsmål. Det är så att man ler.
