Min kusin har blivit mördad

I morse ringde telefonen. Mamma kommer med dåliga nyheter. Min kusin i Irak har blivit mördad. Jag stammar fram några ord. Ber om att få prata med pappa då det är hans brorson som blivit mördad, pappa kan inte prata. Han gråter. Det här är inte första gången. Han har förlorat alldeles för många på för kort tid.

Jag säger till att jag skall ringa senare, efter jobbet. Under resten av dagen försöker jag samla mod. Och strax innan det här skrivs (jag måste skriva av mig) har jag lagt på telefonen efter att ha pratat med min förtvivlade far.

Det var ett kallblodigt mord. Min kusin arbetade som butiksbiträde. En grupp av män gick in och misshandlade honom. Slog sönder honom är rätt ord. De använda nämligen järnrör.

Mina händer skakar just nu, jag har en klump i halsen. Ögonen är dock torra, varför?

Sedan sköt de honom och lämnade honom i tron att han var död. Han var inte det. Han bad om hjälp, kunderna var dock för rädda för att hjälpa honom. Det tog tid innan hans familj fick veta, det tog tid innan de kunde ta sig till affären och köra honom till närmaste sjukhus.

Kirurgen vägrar operation. Min kusin ber läkarna göra någonting, han är vid medvetande men känner att livet håller på att rinna bort. Snart avlider han.

Ännu ett dödsfall i Irak. Ingen bryr sig.

Jag ställer den fråga som man alltid ställer. Varför? Pappa svarar att de har berättat för honom att det pågår en våldsvåg i Bagdad just nu där affärsverksamheter är målet. Min kusin befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Man är inte ens säker på om affären blev rånad. Det var ett kallblodigt mord.

Sedan kan inte min far prata mer, han har gråtit under de få minuter vi talat med varandra. Men nu brister det för honom.

Jag känner mig som en idiot. Det är tungt nu.