Just Cause

I fredags var det dags att gräva runt i reahyllan, i studiesyfte föll till slut valet på det svenskutvecklade Just Cause till Xbox 360. Jag vill minnas att spelet fick väldigt blandade reaktioner, hos metacritic hittar jag siffror från 50 upp till 100 på en hundragradig skala. Då jag är en ganska stor motståndare till sandlådespel (för mycket frihet) valde jag att vänta med att skaffa Just Cause. Men nu, när priset mer än halverats, var det dags.

Det intressanta här är att mina känslor är även de väldigt varierande. Spelet är grafiskt snyggt på avstånd, men faktiskt väldigt fult när man kommer nära inpå. Action- och häftiga stunts-potentialen är enorm, men hindras av usla kontroller. Spelvärlden är utan tvekan sjukt stor till arealen, men känns underligt nog väldigt instängt på grund av uppdragssystemet. Handlingen kunde ha varit hur bra som helst, där man ska störta en karibisk diktatur genom att stötta delvis revolutionärer, delvis knarklangare, istället får man standardmallen uppkörd i ansiktet med ointressanta karaktärer och hjärndöda uppdrag.

Just Cause är konstant ett besvikelsernas spel. Lika stor andel toppenidéer kombineras med riktiga bottennapp.

Jag vet att en uppföljare är under utveckling hos Avalanche, förhoppningen är att man lyssnat på kritiken och genomfört många förbättringar. Mina egna tips får bli att utvecklarna ska satsa på kontrollen och göra den till en förlängningen av jaget, dålig kontroll stjälper nämligen alltid en upplevelse. Dessutom ser jag helst en satsning på en superseriös story där de mest uppenbara klyschorna ska undvikas. Jag vill känna att jag spelar på liv och död, att avsätta en president är ju rätt stort, jag vill gärna känna epiken i det hela.

Med andra ord. Bättre lycka nästa gång Avalanche. Vi vet att ni kan.