12: Bajs och is i lager efter lager

Tidigt på morgonen går bussen till Urmia. Jag och Simsim sitter och kollar ut genom ett fönster över ett vinterlandskap med byar som flimrar förbi och snart är vi inne i staden. Mamma har tagit på sig slöjan som blivit en del av rutinen så fort vi stiger utanför vårt rum. En hel vetenskap börjar anas gällande slöjor. Man startar med heltäckande, ser andra kvinnor visa en del av håret och mamma gör likadant. Ibland visar tydligen kvinnorna för mycket hår och det är då moralpolisen är på plats och skäller ut och skriver böter. Slöjan täcker då återigen lite mer av håret. Livet för kvinnor i Iran är en dragkamp mellan att visa upp håret så mycket som möjligt och att undvika moralpolisens uppmärksamhet.

Vi hoppar av och delvis följer vi våra vänner som redan hunnit göra den här turen, delvis frågar vi efter vägen. Vi går igenom en souk där kryddor, böcker, kläder, inlagda grönsaker, djur och allt möjligt säljs. Jag är ganska mycket utanför min komfortzon. Det är för mycket folk. För mycket som händer som jag har glömt bort och måste återlära mig. Sociala koder, trafikvett, fokus på rätt sak och inte allt samtidigt. Det är ganska skönt när vi kommer fram till hammamet. Vi får tvål, schampo, handdukar. Ett rum att byta om på och så in i ett ångfyllt palats där män får massage och andra duschar eller badar. Massage var jag inte intresserad av, men duschen! Duschen var himmelsk. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Varmt vatten som fullständigt strålar ut och skalar av år av smuts. Tvål och schampo som löddrar, luktar gott och förvandlar mitt toviga hår till en frissa värdig Ringo Starr. Efteråt sätter vi oss på en restaurang och äter saffransris med kobideh. Det är en otrolig upplevelse. Jag tror att jag somnar på bussen på vägen hem, nöjd till kropp och sinne.

Pappa och hans vänner var också oerhört nöjda efter resan. De hade köpt sin efterlängtade arrak och kunde nu ta en sup när suget föll på. Och smuggelmetoden var något extra. Man köpte nämligen en fem liters dunk, fyllde upp fyra liter av dunken med yoghurt och sen köpte man en liter arrak i påse som man knöt och lät sjunka ner i yoghurten. Tada! Även om vakterna skulle sticka ner nålar i dunken så skulle arraken bara blanda sig ihop med yoghurten och förbli oupptäckt. Genialiskt.

Och på Ordega lever vi ett exakt motsatt liv. Låt mig till exempel berätta om vår toalett, vintertid. För det första är det ingen toalett, utan en byggnad som aldrig byggts färdigt. Murarna har satts upp och det finns en ledtråd om rum som komma skulle. Det är fullt av avföring på golvet, så när man vill uträtta sina behov får man hitta en tom plats, sen sätter man sig på huk och gör det man ska. Det fina med vintern är att det snöar rätt ofta, så ibland kommer man och finner att det gamla bajset har blivit täckt av ett lager is och då finns det hur mycket utrymme som helst att uträtta sina behov på, man kan till och med välja ett hörn och vara lite undanskymd. Efter vintermånaderna märker man att väggarna inte är lika höga som de var förr. För golvet har börjat nämligen bestå av flera lager, ett av bajs, ett av is, ett av bajs och ett av is och så vidare. Som årsringar på ett äckligt träd, eller som vi skämtsamt kallade det, iransk baklava.

Låt mig göra det ännu värre. Mamma bröt armen efter ett besök på stället. För det var nämligen väldigt isigt. Hon halkade, tog emot med armen, som bröts vid handleden. Pappa fick åka i väg med mamma till närmaste statliga sjukhus. Han fick ordna fram ett par injektionssprutor från marknaden för bedövningen, för på sjukhuset hade de inga. Och mamma kom hem gipsad. Månader senare när gipset togs bort upptäckte vi att benet hade läkt fel. Mammas arm är böjd konstigt vid handleden sedan dess och hon har begränsad rörlighet. Att fixa felet efter så många år skulle kräva att återigen bryta benet samt ett par operationer, hon valde att låta armen vara som den är.

Som om det inte var illa nog med ett rum där temperaturen sjönk till noll och äggen man köpte frös sig solida, samt en bruten arm efter ett besök på baklava-toaletten fick dessutom min lillebror tyfoid under samma tidsperiod. Feber över 40 grader, värk över hela kroppen, diarré och en helt okontaktbar Simsim. Vi var livrädda för att förlora honom. Läget var riktigt allvarligt och han fick antibiotikasprutor utskrivna, pappa fick sticka honom i rumpan med en dos varje kväll. Som tur är blev han frisk så småningom.

När jag och Simsim annars inte var i vårt rum så gick vi ofta till tv-salen. Det fanns en fungerande tv i Ordega och den låg i ett allmänt utrymme. För det mesta visades böner eller tal av den religiösa eliten. Men ibland kunde man kolla på ett avsnitt Tom & Jerry eller två vilket gjorde besöken värt det. För att vara helt ärlig kunde de ha visat färg torka, jag hade nog suttit i det rummet ändå. TV var ju en magisk låda med rörliga figurer för mig, vad som helst hade fått mig att kolla.

När jag inte kollade på tv så var jag på biblioteket. Lässuget försvann aldrig och lägrets bibliotek hade böcker på arabiska. Det uppfyllde alla mina krav. Bibliotekarien tyckte att det var väldigt konstigt att jag var där och läste, för de hade mest religiösa verk, så han frågade mina föräldrar varför jag var där nästan varje dag? Svaret är ju enkelt vid det här laget, jag ville ju bara sjunka in i en bok och läsa. Vad spelade ingen roll. Jag kunde vara i min egen värld och tiden fortsatte att gå.

På kvällarna blev jag en gambler. För att få tiden att gå spelade de vuxna den mellanösterska varianten av whist – tarneeb. Ett kortspel där man spelar parvis mot varandra och måste samarbeta utan att kommunicera. Man vinner om man samlar flest poäng. Det är ett väldigt strategiskt spel som mest går ut på att försöka lura motståndarna och få ens partner att förstå vilka kort hen borde lägga utan att säga det rakt ut. Så allt hänger på vilka kort man spelade, och när. Jag var väldigt, väldigt bra på tarneeb. Så pass att våra gamla peshmergavänner började bjuda in mig till sina matcher som de spelade om pengar. Var jag inte på vårt rum på kvällen så var det för att jag var i någon annans rum och spelade tarneeb, och nästan garanterat, jag såg till att vårt lag dessutom vann. Det var ett sant nöje tills mamma kom på att jag hade rekryterats i pengasyften och spelade professionellt. Jag fick veta att jag förbjöds att spela mot andra än de som bodde i vårt rum. Mina vuxna nu före detta medspelare fick sina öron så pass varma att det gick att steka lök på dem.

Livet som sådant stod stilla. Vi åkte till Urmia någon gång i månaden. Vår släkt, khala Hiam och min faster Yamama skickade de pengar de kunde till oss så att vi kunde överleva och planera vår framtid. För det var ju så att vi varken skulle bli utsparkade från Iran eller få ett uppehållstillstånd. Våra liv var satta på paus. Men irakiska kommunistiska partiet hade kläckt en plan. Vi behövde nu bara fixa en väg ut ur Iran.