Fästman på distans
Känner som en av få ytterst sällsynta gånger tvekan till om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det här är utelämnande på en helt annan nivå. Självklart har jag ändå vågat trycka på publicera, i och med att du läser inlägget här och nu. Men satan vad jag har våndats. All respekt till personer som verkligen kan vara transparenta.
Livet är bra konstigt. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag av det, förlåt min pretentiösa ton, det är inte min mening att gå Dumbledore on your ass, jag försöker bara sätta ord på tankar som är större än vad jag förmår.
Kärlek är inget jag någonsin tagit lätt på. Mina krav har varit för höga för mitt eget bästa, jag har varit den tillbakadragna typen, samtidigt har jag inte varit den person som kunnat uttrycka sina känslor väl. Min bild av ett samliv har inte varit verklighetsförankrad och för det har jag fått betala ett pris.
Jag har alltid önskat mig ett seriöst förhållande, alltid sökt en motpart som utmanat mig, som fått mig att tänka i andra banor. Minst av alla ställen trodde jag att jag skulle hitta den här personen i Bagdad men R förändrade allt.
Det började med ren attraktion. Vi träffades, pratade, skrattade och delade ett ögonblick här, ett ögonblick där. Sedan åkte jag hem till Sverige och hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Vilket jag självklart inte gjorde, och telefonen gick varm.
Till en början ville vi lära känna varandra, över telefon och webbkamera. Och där den här samtalsformen är smärtsamt begränsad fick vi utveckla våra egna koder för att hantera dessa. Jag får ibland en fråga eller en undran över om att det är möjligt att älska någon på distans, svaret är säkert individuellt, men i vårt fall hade vi inget annat val och var då tvungna att uppfinna en metod där och då.
När fysisk kontakt saknas måste jag vara brutalt ärlig i min kommunikation, det jag inte kan visa med kroppsspråk eller beröring måste jag lära mig uttrycka i ord. Och samma utmaning har R fått lösa. Jag har fått lära mig tolka meningsbyggnad och tonfall, jag har fått lära mig att vara där trots att jag är hundratals mil bort, jag har fått lära mig att fungera som en fästman på distans.
Jag förstår att inte alla tycker att det här är optimalt, eller ens möjligt. Och om det finns något jag önskar här i världen så är det möjligheten att ha fått träffa R här på plats där vi kunnat ha ett förhållande som kan beskrivas som normalt.
Nu är våra omständigheter helt annorlunda, men det betyder inte att jag älskar R mindre för det, eller att hon gör det.
Jag gifter mig om mindre än två månader. Många frågar ifall det känns nervöst, svaret på denna fråga är ett klart och benfast nej. Att jag vill spendera mitt resterande liv med R är kanske det enda livsavgörande steget jag är stensäker på.
