Bagdad, andra halvleken

Här är den andra och avslutande delen i min reseskildring från Bagdad. Den första kan du hitta om du klickar här. Tidsmässigt befinner vi oss nu under mellandagarna, jag minns inte riktigt datumet, men ute på stan är det dags för den shiiamuslimska högtiden Aashura, en tid av sorg, martyrskap och självspäkelse.

Det är oftast bilder från den här högtiden som visas upp av islamfientliga när religionen ska kritiseras. Imamen Hussein dödades av de egna under den här dagen, och de deltagande bestraffar sig själva. Dagarna innan är det mest slag över bröstet med handen som gäller, under själva Aashura är det dock inte ovanligt med folk som piskar sig själva med kedjor över ryggen, eller som slår sig själva i huvudet med svärd. För min del är allt detta religion i ett nötskal, som jag ser det skiljer det här inte sig från omskärelse, att bära rosenkrans på huvudet eller att sticka in nålar i kinden. Det är någonting med religion och att utsätta sig för smärta som psykologer säkert har mycket att säga till om. Jag bryr mig inte nämnvärt, skit är skit liksom. Intressant att kolla på, och efteråt följer som oftast en folkfest som man kan delta i och ha roligt kring. I det här fallet kokas ofantliga mängder mat som delas ut till tillbedjare, grannar och alla andra som vill få i sig en god bit mat. Den delen av religion kan jag uppskatta.

Jag har förstått att det rullades ut bilder från den här dagen i västerländsk media som i vissa fall vinklades mer än nödvändigt, tyvärr inträffade även ett attentat i Pakistan mot de sörjande.

Hur som helst, dags att gå vidare. Under mellandagarna fortsätter vi att kolla in Bagdad, dess områden och dess gator. Vi promenerar runt i Nya Bagdad, går längs al-Ruba'i och återbesöker Karrada. Affärerna förbered för nyårsfirandet som alla verkar fira. Det är ordentligt med mat, snacks, frukter, godis och grönsaker. Vid nyårsafton minns man det år som gått på tv och räknar ner från 10, inget utöver det ovanliga. Vid midnatt smälls raketer upp, och det blir egentligen först obehagligt när nyårskruten tagit slut och grannskapet plockar fram AK-47:or och pistoler för att fira. Det är den första och enda skottlossningen jag hör under min resa, vi går inomhus igen och fortsätter att fira.

De närmaste dagarna fortsätter vi att försöka se så mycket av Bagdad som möjligt, bland annat den gamla paradgatan Al Rashid får sig en omgång, och vi lyckas även pricka in en fantastisk litteraturtorg med fler bokhandlare än vad jag kan räkna, tyvärr hinner vi inte riktigt fram till mässingtorget, det hade varit kul att kolla in hantverket.

Efteråt följer ett par dagar av farväl, det är dags att säga hejdå och åka hem. Jag passar även på att köra ett varv runt kvarteret där min farbror har sitt hus, trafiken i Bagdad är mer skrämmande än allt vad en terrorist kan framkalla, så det var en upplevelse. Jag är redan säker på att jag ska tillbaka till Bagdad, ännu osäker på exakt när, men säkert detta år.

Flygplatsen var återigen resans mest obehagliga punkt. Inte för att det hände så mycket, men för att flygplatsen är ett attraktivt mål. Här finns en amerikansk bas, vi pratar om en knutpunkt till omvärlden, och så går det rykten om att det är här delar av den gamla regimen sitter fängslade. Hur som helst, övervakningen är något utöver det vanliga. Vi stannar en gång på vägen och stiger ur vår sanktionerade taxi för att hundar ska sniffa genom vårt bagage, passen kollas typ tre eller fyra gånger innan vi kommer fram till flygplatsen, och vid ett stopp är det manuell bagagekontroll av säkerhetsfolk. Allt väldigt professionellt och respektfullt, inget att störa sig på med andra ord, speciellt eftersom jag förstår varför man har satt upp alla dessa rutiner, ändå inte vad jag är van vid.

I väntat på planet hör vi en smäll och känner av en tryckvåg. Minnen från min barndom som jag trodde att jag glömt återkommer och jag identifierar genast smällen som en artilleripjäs som exploderat. Det är inte som på film där det låter kaboom eller boom, ljudet är mer av ett kkkskshshshswoowoow och sen tryckvåg. Min syster, som tack och lov inte haft samma uppväxt som jag varit med om, trodde först att en dörr hade smällt igen. Men nope, någon besköt oss eller någonting i närheten. Reaktionerna i det ögonblicket... fanns inte. För det första är folk vana, sedan finns det säkert de som tänker som mig, var ska man egentligen ta vägen och vad hjälper det att bli rädd? Alla sitter kvar och pratar på som vanligt, det exploderar tre eller fyra gånger till, bara en gång lika nära som första gången. Planet avgår tjugo minuter innan utsatt tid, och det är ju toppen.

Vi kommer fram till Köpenhamn vid 19-tiden, tror jag, det är hur som helst mörkt och fruktansvärt kallt. Jag tror att vi pratar om en temperaturskillnad på 30-35 grader. Det som slår mig mest är dock hur tyst det är, och hur tomma gatorna verkar vara. Det är som att komma till en annan värld. Och det är också bra. Två hem som har sina för- och nackdelar. Med tanke på hur vår släkt spritt sig runt i världen verkar jag ha ett hem som väntar i varje kontinent, ska kanske utnyttja det där någon gång.