Årets viktigaste spel
Ni minns väl alla scenen i WarGames? Världens kärnvapenarsenal är på väg att bombardera oss och en ung Matthew Broderick försöker övertyga en superdator om att det hela inte är verklighet, att det bara är ett spel. Ett spel som ingen kan vinna.
Filmen slutar lyckligt. Datorn vill spela tre i rad istället.
Spelet Defcon har samma premisser, skillnaden är att det inte fegar ur.
Nu kan man fråga sig hur kul det är med ett spel som det inte går att vinna? Svaret är jäkligt kul, men det är inte det det handlar om. Jag väljer att se Defcon som ett politiskt statement mot upprustning - en fråga som återigen blivit het. Och häri ligger spelmediets styrka. Det kan nämligen visa upp det värsta tänkbara scenariot på ett rätt verklighetstroget sätt, och så låter det dig trycka på knappen. Det här är ingen film eller bok där du är en passiv betraktare, här är det du som ligger bakom jordens undergång.
Det starka med Defcon är onlineläget. Här finns en teoretisk möjlighet för jordens överlevnad. Tryck inte på knappen och lita på att dina medspelare inte kommer att göra det heller. Det händer ingenting, livet fortgår.
Men... skulle det rycka i dina fingrar och du anfaller lite för tidigt så se dig själv som förintad. Atombomberna kommer att hagla på din världsdel innan du hinner säga aj. Eller så kan du vänta alldeles för länge medan dina medspelare planerar din undergång. Deras första attackvåg kommer farande mot dig och när du reagerar är det alldeles för sent. Boom. Du förlorar. Du är död.
Och i slutändan förlorar alla i Defcon. Det finns inga vinnare i ett kärnvapenskrig.
Everybody dies. Mer behöver inte sägas.
