8: Regimen slår tillbaka
Ens politiska riktning och syn färgas rätt mycket av ens uppfostran och uppväxt. En grej som jag uppskattar oerhört är att alla vi som var där just var ett ”vi”. Alla behandlades lika, oavsett tro, hudfärg eller kön. Jag skulle vilja lägga till sexuell läggning, men faktum är att tiderna var annorlunda då, homosexualitet på 1980-talet var fortfarande tabu – även i ett utopiskt läger inklämt i Kurdistan bland fientliga irakiska, iranska och turkiska trupper. Jag har förstått i efterhand att vi hade gayförhållanden i lägret, men det behandlades som ”don’t ask, don’t tell”.
Över lag växte jag alltså upp i ett jämställt samhälle där man inte gjorde skillnad på folk och det har präglat mig. Alla hade sina roller i det här mikrosamhället och det fanns kvinnliga soldater så väl som manliga bagare. Farsan var till exempel politisk sekreterare och brödbakare, morsan var revisor samt beväpnad vakt. Feminism och jämställdhet var inget jag lärde mig i Sverige, utan det fanns alltid där.
Heterosexuella förhållanden blomstrade de också och dessa firades med bröllop. Min fröken gifte sig mannen som lärde mig att simma. Männen som lärde mig att fiska gifte de sig i lägret de också och jag hade en hand i att introducera minst ett av dem till sin kommande respektive inbillar jag mig. Jag tar i alla fall åt mig äran.
En dag berättade mamma och pappa att deras gamla vän från tiden innan den väpnade kampen, Samar, skulle flytta till oss från en närliggande bas och jag förstår inte varför men jag tyckte att det var oerhört spännande. Vår familj var knappast först eller sist att ta beslutet att åka till Kurdistan och bekämpa Saddams regim, folkflödet var konstant, mer ofta valde folk gerillalivet och det hände även att de lämnade det. Vad jag vill säga är att jag kände till landningsplatsen som folk kom till oss ifrån och av någon anledning bestämde jag mig för att jag skulle vara khala Samars välkomstguide. Vi kände inte varandra men jag stod och väntade på henne, sa hej, tog hennes hand och ledde henne till vårt läger. Jag introducerade säkert henne även för mina kompisar så jag får nu lura i mig själv att jag fick henne och amo Abu Nisrin att mötas för första gången. (När de får läsa ett utdrag rättar de mig, så var inte fallet, de kände varandra redan), men det här är mina memoarer och då får det bli så.
Livet är bra konstigt, men ju farligare vår miljö blev så blev livet också mer normalt. Folk gifte sig, skaffade barn. Vi tre barn blev fem när Masar och Majd kom till lägret. Masar var lika gammal som mig och Majd lika gammal som min lillebror. Vi blev nu fem och kunde sätta upp teateruppsättningar och sjunga sånger tillsammans när vi inte bara lekte. Khala Samar kom från en irakisk kultursläkt och hon blev vår konstnärliga ledare.
Jag minns en teaterföreställning jag hade repat och tränat hårt på, vilket samtidigt lett till att jag slappat på skolan och vägrat lära mig multiplikationstabellen utantill. Trots evigt tjat från föräldrarna vägrade jag lära mig den här förbannade tabellen och på premiärkvällen eskalerade konflikten. Mina föräldrar slog ner handen i bordet. Jag förbjöds från att gå till premiären utan att lära mig multiplikationstabellen först. Jag tyckte att det var ett sådant fruktansvärt svek och jag minns hur ledsen jag var över att jag hade missat min premiär. Jag grät mig till sömns den kvällen och nästa morgon var jag så arg på allting att jag lärde mig multiplikationstabellen på förmiddagen. Den är fortfarande fastbränd i hjärnan.
Under sommarmånaderna satte vi upp en bungalow, hopbyggd av ungkvistar och löv, en ”kapra”, över ett vattendrag. Och mina föräldrar grävde fram en damm åt oss barn där vi kunde bada i det iskalla vattnet som rann ner direkt från en källa i bergen. En patrull som varit ute på uppdrag kom till oss med en burk Coca Cola som vi kylde i dammen och fick dricka. Jag hade vid det här laget glömt allt vad civilisation var så den här konstiga drycken var himmelsk, jag visste inte vad det var och det kändes som om det var första gången någonsin jag hade druckit något sådan. Samma patrull hade ett brev med sig där mamma fick besked om att morfar hade avlidit. Glädje och sorg samtidigt. Det var ett sådant år.
En annan dag hade något fått med sig en tv. Och vi barn skulle äntligen se något vi aldrig hade skådat förut. Visst hade vi haft tv innan Kurdistan, men det hade jag helt glömt bort. Jag förstod aldrig de vuxnas upphetsning, de stånkade och stönade medan de bar på det här tunga, gråa blocket. De fixade fram en generator och satte i gång den, bara det ovanligt på grund av den begränsade tillgången till bränsle samt den farliga ljudnivån. Och sen hände det inget mer. Myrornas krig. Vilket jag i sig tyckte var oerhört spännande men de vuxna var besvikna, ingen tv-signal bland bergen.
Som motbalans till allt det normala såg vi att regimen hade bestämt sig för att göra sig av med oss. Det började först med att våra patruller började råka ut för hårdare motstånd. I inledningskapitlet beskriver jag en amputation och det var ett direktresultat av att en patrull blev beskjuten och vår kära amo fick en kula i benet som blev infekterat som sedan ledde till kallbrand. Vi började även råka ut för sabotage. Ett par gånger om året brukar de vuxna träna på olika stridsscenarios med skarp ammunition. Den här gången hade något saboterat för oss och en vän som skulle avfyra ett raketgevär såg att den exploderade i hans händer så att han fick splitter över hela kroppen och halva näsan bortsprängd, det här som bara ett exempel.
Anfallen vi var vana vid, artilleri och helikopterräder, fick en annan dimension. Medan vi barn var ute och fiskade blev vår bas attackerad med klusterbomber, det hade vi ingen erfarenhet av. Man kände igen det på hur explosionerna betedde sig. Först en kraftig explosion och sedan många flera mindre. På arabiska har klusterbomber smeknamnet ”vindruvsbomber”. Ganska självförklarande. Min lillebror, den stora komikern, lättade upp stämningen den här gången. ”Vindruvor? Det är ju snarare päronbomber!”.
Allt går att skämta bort men det märktes att någonting hade förändrats. Vi blev alla mer nervösa, vaksamma, misstänksamma. En dag dök det upp en fullständig främling och började ställa frågor om vilka vi var och vad vi gjorde där. Jag minns att min pappa tappade det helt och jagade bort den här mannen via skrik, svordomar och vapenhot.
Även sättet jag och min lillebror blev behandlade på förändrades. En kväll satt vår lilla familj i vår kapra och den väldigt konstiga frågan ställdes till oss. ”Vet ni vad ni heter? Vet ni vad vi heter?”
”Mishmish och Simsim. Och ni heter Abu Ali och Um Ali”. Ganska självklart. Nej fick vi höra, de här var våra täcknamn. Egentligen hette jag Naseer och min bror hette Masaar. Pappa hette Amel och mamma Fareda. Det här var för min del ett gå in i garderoben-ögonblick. Jag hade ett hemligt namn, vi hade alla ett hemligt namn! Nästa dag sprang jag till Nida’ och frågade ifall hon visste att hon hade ett hemligt namn och hon, cool som alltid, sa att hon självklart visste det. Hon hette Nadja egentligen. Jag frågade Masar och Majd vad de hette och de hette visst Masar och Majd på riktigt. Ibland fick man även sina små illusioner krossade.
Det var varmt. Förväntansfullt. Spänt. Genom åren hade en tradition vuxit fram där vi firade livet helt enkelt. En slags sommarfestival där vi umgicks, åt gott, lekte lekar, kollade på teaterföreställningar och lyssnade på poesi. Det hela avrundades med en fotbollsmatch som gav skryträttigheter för ett år framåt. Det var juni 1987. Det var början på slutet.
