1: Kallbrand
Jag glömmer aldrig lukten av kallbrand. Jag måste ha varit runt 7 år gammal då, och där framför mig låg en man jag kallat amo; farbror på svenska och stönade av smärta. Minns jag rätt så var det granatsplitter i benet, någonstans i höjd med skenbenet som var problemet. Såret hade börjat ruttna och det luktade geleråttor, handsprit och klämd finne omkring den här mannen. Det är än idag den äckligaste lukten jag känner till. Amo var svettig över hela kroppen och darrig av feber, de andra vuxna var oroliga, kallbranden höll på att äta upp deras kamrat.
- Vi måste kapa av det.
Jag minns inte vem som sa det, men konsensus var att benet måste kapas och att det skulle ske hellre fort än bra. Visst hade vi läkare bland oss där i de kurdiska bergen. Vi var en gerillagrupp men ovanligt hög andel akademiker. Vänsterfolk med revolutionera drömmar om att störta baathpartiet och Saddam. Jag tror inte att vi hade någon kirurg med oss, men åtminstone personer med medicinsk erfarenhet och handlag. Problemet var att vi saknade kirurgiska instrument, bedövningsmedel, blod och säkert annat som behövs i en amputationssituation. Men vad gör man? Den här mannen vi kallade amo och kamrat höll på att dö. Lösningen blir en klyscha: folk som håller fast patienten, smärtstillande tabletter och alkohol; hembränd arak köpt från närmaste kurdiska by. Jag har kanske förträngt minnet, men jag kommer inte ihåg några skrik.
Ett par dagar senare står jag där, med min lillebror och min bästa vän och stirrar nyfiket på ett avhugget ben - inlindat i lätt nerblodat bandage. Vi är runt sex, sju år gamla. Jag, Nida' och min bror Simsim som måste ha hunnit fylla fyra. Farbror är inte sig själv längre, det märker vi, funderar så här många år efteråt om det berodde på smärtan, eller det faktum att han var tvungen att offra något som han inte var beredd att offra? Döden var ingen av oss främmande, vi visste att vi skulle kunna dö när som helst, men att bli sårad eller handikappad? Det var tufft.
Jag tror att amo befinner sig antingen i Sverige eller Nederländerna idag. Han fick en protes och började leva ett normalt liv, med jobb och fru och barn. Få vet nog vad han varit med om, och så är det för de flesta av oss. Vår kamp är bortglömd, för det är faktiskt så att segraren skriver historien. Vi förlorade.
