2: Origin Story
Mina föräldrar tillhör 1968-generationen. De var kommunister i ett nationalsocialistiskt och fascistiskt land. De vägrade vara passiva och bestämde sig för att göra skillnad, att ta upp kampen mot en av modern tids värsta diktaturer, Saddam Husseins Irak.
Min mamma växte upp i en välmående medelklassfamilj, morfar var överste och hade en stabil inkomst och gott rykte. Han hade patos och lärde sina barn att vara solidariska och starka.
Min pappa växte upp i en fattig familj med nio andra syskon, farfar var kommunist och stred en period med kurdiska Peshmerga-gerillan mot 1963 års modell av baathpartiet, det gamla gardet som senare skulle avrättas av Saddams nya baathister i en kupp 1979. Pappas äldsta bror hade deltagit i en demonstration mot samma regim hemma i huvudstaden Bagdad och hamnade i fängelse, blott 15 år gammal. Min pappa och hans ett år äldre bror fick där och då växa upp fort, de fick ansvaret att försörja familjen och tog vilket jobb som än var tillgängligt. Pappa som redan i ung ålder skolats i kommunismen fick nu leva ett liv som övertygade honom om att försöka krossa stat och kapital. Livets hårda skola.
Mina föräldrar blev medlemmar i Iraks Kommunistiska Parti, träffades likasinnade. Läste Karl Marx och Friedrich Engels. George Orwell. Smugglade bannlysta tidningar och böcker och annan censurerad material och skrev egna revolutionerande verk. De blev inspirerade av Che Guevara och skulle göra skillnad.
Mamma studerade till revisor på högskolan. Pappa avslutade studierna efter att ha läst natur på gymnasiet. Familjen skulle ju försörjas.
I vuxen ålder arbetade mamma som redovisningsekonom på ett statligt kontor och pappa på irakiska vägverket. Om natten umgicks de i radikala kretsar och läste revolutionär litteratur. De jobbade som frivilliga på partiets tidningsorgan. Saddam skulle störtas genom folkbildning och en bred folklig sammanslutning.
1979 efter att Saddam rensat sitt eget parti på de han ansåg vara illojala vände han sig mot oppositionella. Mina föräldrar samt deras kamrater fick regimens ögon på sig. Irak blev osäkert. Irakiska Kommunistiska Partiet drog nytta av det socialistiska nätverket och skickade ut folk utomlands. Mina föräldrar gifte sig februari 1979 och drog iväg till Bulgarien, där orkade de stanna till november innan hemlängtan blev för stor. De återvände till ett Irak som blivit ett angivarsamhälle, med falska namn och ID:n kunde de röra sig i Bagdad men snaran drogs åt ju fler av deras kamrater som togs av säkerhetstjänsten och blev tvungna att ange namn under hot och tortyr.
Den 22:a september 1980 invaderade Irak Iran. Och kriget var ett faktum. Den 23:e september slog Iran tillbaka genom att bomba bland annat Bagdad med flyg. Då låg mamma på ett sjukhus och skulle föda mig via ett kejsarsnitt medan bomberna föll. Läkaren som utförde operationen var så rädd att han skar ut mig via ett vertikalt sår istället för det horisontella som är brukligt vid kejsarsnitt.
Januari 1981 inträffade vår stora familjetragedi. En kamrat hade angett en grupp som bestod av bland annat min pappa, min faster Tagrid och hennes fästman Yacoub. Min pappa lyckades fly säkerhetstjänsten. Min faster och hennes fästman blev fångna och försvann. Först när regimen föll 2003 fick vi bekräftelse på att de båda hade torterats och avrättats enligt den irakiska säkerhetstjänstens dokument. Vi vet ännu inte var de ligger begravna.
Min mamma togs även hon av säkerhetstjänsten. Hon misshandlades och spelade kvinnokortet, som funkade i ett extremt patriarkalt samhälle. Hon ombads ange min pappa, sa att hon inte visste nåt. Blev slagen och hotad med att hennes son skulle dödas. Hon visste ändå inget och släpptes, men var under bevakning. Det gick inte att leva i Bagdad längre. Via partiets nätverk kunde mamma och pappa fly och bosätta sig i Mosul där deras lilla familj fick agera fasad för ett kommunistiskt safe house. I april 1984 föddes min lillebror. Ett av mina tidigaste minnen är att jag höll min mammas hand medan vi gick fram och tillbaka i sjukhusets korridorer. Pappa kunde inte följa med, han var ju efterlyst. Efter att min bror föddes ville sjukhuspersonalen ha dokument på mamman och pappan för att dokumentera barnet. Det var då mamma flydde sjukhuset med oss. Dokumenten vi hade var ju förfalskade.
Som kuriosa, barnmorskan undrade om min mamma skulle döpa den nyfödda till Uday eller Qusay? Man fick ju en check utskriven om man döpte sitt barn efter Saddams söner.
En allt mer trång statlig snara fortsatte att dras och mina föräldrar var nu tvungna att lämna det civila livet. Kurdistan var en oppositionsbas och där skulle de ta upp en väpnad kamp mot Saddam. Ett sista stort beslut kvarstod. Ta med barnen eller lämna dem hos släktingarna?
Så här i efterhand är jag oerhört glad att mina föräldrar valde att ta oss med dem. Jag har hört historier om bittra unga kvinnor och män. Om ett baathparti som utnyttjade de övergivna barnen och antingen skickade dem till fronten i kriget mot Iran och senare Första Gulfkriget, eller hjärntvättade dem till att bli statstrogna.
Mitt minne vaknar här helt till liv där jag sitter på en mulåsna och rider uppför en brant klippa. Vi är på väg till vårt nya liv i Kurdistan. Men det är bara jag, min bror och min mamma bland främmande. Jag vet inte var min pappa är.
