Vi som aldrig var antisemiter
Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?
Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.
Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.
Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln "Våra söner plundras på sina organ".
Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.
Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.
Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.
Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?
