The Wire, första halvleken
Sex år efter alla andra upptäcker jag The Wire. Vill man vara sen gäller det att vara det ordentligt. Som vanligt är det riktigt svårt att marknadsföra en polisserie, jag får åtminstone känslan att har man sett ett så har man sett alla. Inte för att jag har något emot polisserier, gillar Homicide, Law & Order och Without a Trace. Problemet ligger i att motivera till ännu ett åtagande.
Därför, sex år senare. Mitt första The Wire-avsnitt ser jag september 2008. Femte och sista säsongens sista avsnitt visade på HBO den 9:e mars 2008. Varför börja kolla nu? Säsongsuppehåll av Battlestar Galactica och Lost, måste hitta en surrogatserie att kolla in.
Nu när man har lyxen att vara efterklok så borde jag ha valt något annat. The Wire är en sammanhängande historia som utspelar sig över fem säsonger. Vi får följa ett dynamiskt Baltimore, ett gäng poliser och ett annat (varierande) gäng kriminella. Drogerna ligger i fokus. Berättandet är jämfört med annat, långsamt och fokuserat. Välberättat. Lösa trådar knyts allt i efterhand. Ingen karaktär är för liten för att glömmas bort. Stereotyperna är få. Det är gråareor med konsekvenser som skildras. Och det finns knappast någon rättvisa i den här världen som The Wire rör sig i.
Jag stormtrivs med första säsongen. Till den grad att jag blir uppriktigt ledsen när andra säsongen sätter igång. De där konsekvenserna jag nämnde tidigare drabbar bara inte karaktärerna i serien, de drabbar även mig. Och här någonstans har jag svalt bete, krok och flyte. Jag engagerar mig och följer de kommande avsnitten slaviskt. Numera befinner jag mig i mitten av tredje säsongen, har enligt andras utsago redan bevittnat en höjdpunkt med avsnittet "Dead Soldiers". Ser fram emot många till.
