The Sims-syndromet

Det är först i en diskussion med LB som jag till slut kommer på ett namn åt det syndrom jag upplevt i alldeles för många spel. Ni vet, när spelen är som roligast i startstadiet. Jag kallar det The Sims-syndromet.

The Sims-serien är uppskattad av många, även av mig. Faktum är dock att jag aldrig orkar spela en längre tid. Jag lägger ner exceptionellt många timmar på att bygga upp ett hem, karaktärsskapandet når ofta absurda nivåer. Sedan klickar jag på start och låter min Sim hamna i den stora, onda världen. Och ungefär här slutar det roliga för mig. Ju mer deprimerad min karaktär blir i spelet desto mer känner jag för att sluta spela.

Och så här blir det. Jag lägger ner spelandet för att sedan återvända ett par månader senare. Jag skapar ett nytt drömhus och en ny genomtänkt karaktär. Bara för att tröttna så fort spelet kommer igång.

Fenomenet märks som mest i Sims-spelen, men när jag tänker efter har den inträffat i många andra liknande spel. Jag kan till exempel tycka att träningsnivåerna i Black & White var spelets mest underhållande moment. Skolperioden i Fable kan jag spela om och göra bättre för att sedan se spelet dippa i underhållningsvärde så fort jag kommer ut i Albion. Baldur's Gate två första kapitel kan jag springa igenom, men vid den tredje akten måste jag ta mig själv i kragen för att orka spela vidare. Och här drar jag ändå till med bara ett fåtal exempel. Andra, mer aktuella spel som fått mig att njuta av starten för att sedan se mig lägga av är Amped 3, Project Sylpheed, Just Cause och Dead Rising. För att inte förglömma World of Warcraft där jag ännu inte har tagit upp en karaktär till lvl60. Det är helt enkelt roligare att spela fram till lvl40 för att belönas med ett riddjur, efteråt känns det bara som att man grindar för ingenting.

Här kan jag fråga mig ifall det är mig det är fel på. Är det så att jag trivs som fisken i vattnet när spelen är enkla och styrda? Tröttnar jag eftersom spelens alla valmöjligheter låses upp? Eller är det för att ingen längre leder mig vid handen?

Svaret är inte så enkelt att komma fram till. Jag har ju trots allt kämpat mig igenom rätt många spel fram till eftertexterna.

Är det speldesignen det är fel på? Det kanske läggs så mycket krut på starten att dessa spel är dömda att misslyckas när man kommer fram till den inte riktigt lika finslipade mellanakten.

Det är rätt lurigt det här. Men The Sims-syndromet är högst aktuellt och närvarande i mina upplevelser av spel. Man får ju till exempel verkligen hoppas att Spore skall lyckas undvika den här fällan. Jag är trött på att inte få njuta av mina spel i sin helhet. Och kanske är det här någonting speldesigners ska tänka på en extra gång.

Hellre en stigande kurva underhållningsmässigt än en dipp i mitten.