The Road / Vägen

Världen har rämnat. Bränder bryter ut här och var, döda träd faller handlöst, det finns inget växtliv och allt djurliv är utrotat. De fåtal människor som fortfarande lever mördar och rånar andra för minsta brödbit, för att inte tala om kannibalerna som ser till att äta upp dig efter att de rånat dig på allt du äger. I denna värld vandrar en far och en son med två kulor i en rostig pistol som enda skydd.

Vi förstår inte hur det har blivit så här, bara att det är så. The Road baseras på Cormac McCarthys roman med samma namn, boken har jag inte läst, och det är kanske ett av de ting som får mig att uppskatta filmen väldigt mycket. Det vackra med filmatiseringen är den totala hopplösheten, livet är lika grått och farligt som miljön karaktärerna vistas i. Det finns inget utrymme för empati, skuld, kärlek eller något av det som gör oss till människor. I denna sönderslagna värld får vi följa en far och en son, fantastiskt spelade av Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhe, två desperata människor som gör allt för att överleva, med fadern som pådrivande faktor.

Det jag gillar med Mortensens karaktär är faktiskt att han är minst lika hänsynslös som de fåtal andra människor man träffar genom handlingens gång. Det här är en man som vet vad som krävs för att överleva apokalypsen. I rollen som far har dock den här människan försökt förse sin son med en känsla för rättvisa och empati, här uppstår en kulturkrock som är den drivande aspekten filmen igenom.

För att inte avslöja för mycket så ser vi en ankommande katastrof som kommer att lämna sonen ensam i denna döende värld redan från de första scenerna, frågan Mortensens karaktär måste ställa sig är vilket arv han vill lämna till sin son, mänsklighet eller överlevnad?

Två punkter drar ner helhetsintrycket. Första är en usel produktplacering som förstör hela syftet med filmen, andra är ett tillrättalagt slut som även det går emot filmens meddelande om hopplöshet och överlevnadsvilja. Annars är The Road ett av årets mest sevärda filmer, redan i januari.