Super Play och jag
Jag har aldrig lärt mig att skriva som man ska. Det är inte så mycket stavning och gramatik jag talar om, utan meningsuppbyggnad och textuppbyggnad i helhet. Mitt sätt att skriva, har jag lärt mig, är annorlunda.
Vad jag själv kommit på är att jag gillar simpla ord, detta påverkar säkerligen också mitt sätt att skriva en text. Att krångla till det rent verbalt känns för min del som tråkigt, därför brukar jag istället krånga till mina texter i helhet.
Vissa gillar det, andra inte.
Det blir alldeles tydligt när man har tusentalet läsare som läser någonting man skrivit och sedan regarar på det. Jag har fått mail, personliga meddelanden och läst foruminlägg där folk reagerar väldigt olika. Vissa anser att mina texter är att likställa med skräp och andra är intresserade. Kul (eller kanske inte) är att ingen hittills uttryckt fullkomligt positiva känslor för något jag skrivit.
Självförtroendet får sig självklart en törn ibland, men jag finner mig snabbt. Jag är fullkomligt trygg inom mycket få områden, men skrivandet är en av dem.
Extra kul är att få beröm, chefredaktören uttryckte det så här i veckan: "Du har en rätt skön stil. Man vet aldrig vad som ska hända i dina texter, men det känns ändå som att du har välgrundade argument."
Förklaringen är enkel, jag vet själv aldrig vad som skall hända med mina texter förrän de är nerskrivna.
Vissa gillar det, andra inte.
Det gillar jag.
