Super Mario Galaxy
Mina recensioner i bloggen skriver nästan alltid sig själva. Min tumregel är inga begränsningar, inga hämningar och inga kvalitetskrav. Jag ska helt enkelt skriva ner mina tankar och trycka på "publicera" - rakt och ärligt - inget fluff. Nu när turen kommit till Super Mario Galaxy har jag inte lika lätt för att sätta mina tankar i print. Ett av världens bästa spel ligger och väntar på min dom och jag känner nästan att jag borde anstränga mig för att göra något exceptionellt. Inledningen till det här inlägget har redan skrivits om fyra gånger. Det om något säger kanske något om min respekt för Marios senaste äventyr.
Nyckelorden jag försöker få en text omkring är: lycka, nydaning, glädje, utmaning och överträffade förväntningar.
Det hela blir liksom för stort att hantera för en morgontrött hjärna som bara sovit fem timmar i natt. Vad jag försöker säga är att Super Mario Galaxy bara är så fantastiskt roligt, välbalanserat, väldesignat, vackert, utmanande, underhållande och kul att jag inte behöver mer i mina spel.
Innan jag lade mina händer på denna juvel till spel var jag väldigt mycket inne på att kolla skärmbilder och filmer. En sak jag märker nu efteråt är att de gav fel bild åt vad Mario Galaxy är för spel. Det ser svårt, utestängande och rent av löjligt ut på sina håll - raka motsatsen till vad man upplever med kontrollerna i handen. Shigeru Miyamoto har skapat ett spel som är så... självklart. Förstår ni vad jag menar? Man sätter sig bara framför tv:n och sen sväljer Super Mario Galaxy upp en. Man glömmer kontrollen i handen, man glömmer tv:n framför ögonen, man glömmer tvätten, disken och alla vardagsbekymmer för att bara ha kul.
I det senaste Mario-spelet har varje bana blivit en galax, och varje galax består av ett antal planeter. Som Mario landar man på en planet, listar ut dess pussel för att sedan belönas med en resa till nästa planet - och så vidare tills man klarat av en galax. Det här är idén bakom, sedan är det utförandet som tar en slägga och slår en i skallen så att man blir alldeles häpen. Ibland är pusseln och dess lösningar så otroligt finurliga att man får ont i hjärtat - varför har jag inte fått denna talang?
Som tur är finns det ett par problem med Mario Galaxy, och utan skavankerna hade det nästan varit för bra. Det är många som nämnt att kameran är ett problem under två eller tre tillfällen under spelets gång. De stora problemen tycker jag personligen ligger i vatten- och racingmomenten. Ända sedan Mario 64:s tid har Mario varit dålig på att simma, och det är han än idag. Dessutom är racingmomenten ett sådant frustrerande avbrott från spelets grundidé att jag häpnar över varför de finns kvar - jag vill inte klarar en bana på under 1:30 om jag inte valt det själv - det är helt meningslöst att introducera ett obligatoriskt stressmoment i ett annars zen-baserat upplägg.
Men jo, jag förlåter Miyamoto. Speciellt när han fått den goda smaken att låta Luigi få vara med och leka. Inte bara träffar man på Luigi under spelets gång, lillbrorsan blir dessutom spelbar om man samlar alla stjärnor i spelet. Och i och med att Luigi har helt andra egenskaper än brorsan Mario så har Miyamoto där säkrat ännu ett omspel på världens hittills bästa plattformsäventyr.
