Sonnettmaskinen

Jag retar mig på DN:s Sonnettmaskin. Poesi på burk, det är ett billigt sätt att leka kreativ. Jag har aldrig varit bra eller intresserad av poesi och jag tvivlar på att jag kommer att sätta in mig i skrivstilen. Det känns värdelöst att sätta ihop ord, meningar och rader av ord som inte ens behöver ha någon betydelse för att ändå hyllas av läsare.

"Man behöver ju inte förstå - eller ens tycka om det. Det är ju poesi."

Värdelöst. Text som inte kan kritiseras, som inte skapar diskussioner, som inte berör är värdelös. För min del ligger poesin där. Som en värdelös tingest. Desto mer när de som skriver poesi häller ut hela sin själ i orden. All den här energin hamnar i... ingenting. Och poesi är ingen tröst. Har någon träffat en glad poet?

Jag pekade och klickade med DN:s sonnettmaskin.

Att födas. Man kan inte protestera
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera

Man mular sina kompisar med lera
Man skriker så man närapå blir blå
Då nyper någon plötsligt i ens tå
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Nu får man ingen puss. Man får en pik

Jo, det blev precis lika illa som jag trodde. Och ni har ingen rätt att tycka någonting om min sonnett. Det är ju poesi.