Skavsår och spridda tankar

En person som varit med i spelutvecklingskretsar länge skrev ett inlägg på Linkedin om hur bra AI var.

Jag vet. Linkedin. AI. Men...

Hela hans inlägg gick ut på att folk kopierade och klistrade in alldeles för mycket. Det blev uppenbart att deras text var skriven av AI, speciellt inför sådana som han som använde chatGPT regelbundet. Han föreslog att man kanske skulle skriva om paragraferna lite, göra dem till sina egna så att säga. Ett ganska typiskt inlägg, i kommentarerna höll man med honom, "ingen människa använder — i vanliga sammanhang". Det var dock hans slutkläm som fick mig att bli ganska ledsen på sakernas tillstånd.

Han gjorde en grej av att han hade skrivit inlägget alldeles själv, och att det hade varit jäkligt svårt att komma på egna formuleringar, men att just detta faktum talade för chatGPTs storhet.

Självskadebeteende.

Och det fick mig att spinna igång. Det pågår ett folkmord. Jag var på en loppis. Vartannat bord hade en QR-kod till en Gazainsamling, all försäljning gick som stöd till Palestinas barn. Det bubblar bland folk men det är inget man märker av politiskt. Nazister i maktpositioner. Folkmord fem timmar med flyg bort. Det skaver.

Vi har läst om DOGE-myndigheten som har slaktat amerikanska staten. Och vi ojar och ajar om hur de kan tillåta att det händer, var har DEMOKRATIN tagit vägen? Men att samma sak sker i Sverige utan debatt och protester verkar vi inte fatta. För det sker på ett svenskt sätt, över en kanelbulle och vidbränt kaffe. I det tysta, inget bombastiskt eller nåt man skryter om. Inget motstånd. Det skaver.

Jag kan inte låta bli att tänka att allt hänger ihop. Relationer, empati, medmänsklighet - vissa vill få det till att vara den gamla världen. Nu är vi ett posthumanistiskt samhälle. Skit i att tänka på andra, tänk på dig själv. Om din arbetsgivare är nöjd med att chatGPT gör ditt jobb, varför kräver du mer av dig själv? Och att AI eliminerar ett helt folk är ett tecken i tiden. Palestinier hade klarat sig om de haft egna drönare som tagit liv. De får skylla sig själva. De starkas rätt är inte folkmord, det är ordning.

Det är kanske det här som är att känna sig gammal? Världen är inte sig lik. Jag tror att det är en svacka, att vi kommer att börja se varandra igen. Att evig tillväxt tills allt är ruinerat är ingen väg. Jag kan inte låta bli att känna oro. Att fixa världen är svårt och kapitalet har gett oss bekvämlighet. Vi måste offra vissa privilegier för att i det stora göra världen bättre, rädda den.

Vi ska inte acceptera folkmord, domedagsmiljardärer eller att sluta tänka själva. I kombination håller det här på att göra oss till mindre än människor och mer hamstrar i någons hamsterhjul.

Och jag vet inte, men jag vägrar både bur och torrfoder.