Sjukdomen slår bara till
Jag kände mig bara onaturligt trött, hade gjort det en längre tid och hunnit bli irriterad på både det och mig själv. Som värst var det när jag skulle hjälpa min bror flytta förra helgen och märkte att jag inte ens orkade gå upp för trapporna till andra våningen utan att flämta lungorna ur mig.
Det var på tiden att kolla med distriksköterskan för att få bekräftat att jag kanske var trött av en medicinsk anledning.
Jag hade rätt.
Cirkusen som satte igång efter mitt besök hos läkaren har ännu inte lagt sig. Blodprover, röntgen, slangar, övervakning och övernattning hos St: Görans. Mitt blodvärde var så lågt att alla jag mötte trodde att jag skulle svimma framför dem - aningen komiska reaktioner utspelade sig.
Fyra påsar blod har jag nu fått i mig, skriver inlägget hemifrån sedan jag fått permission. Det blir provtagning tidigt imorgon och ytterligare tester på måndag. Oddsen ligger nu på magsår - någonting jag inte kan relatera till - har inga av symptomen - men tydligen kan man få symptomfria magsår.
En sak har jag lärt mig av allt det här. Mitt förtroende för sjukvården har ökat. Man har hört skräckhistorierna och varit med om ett par själv. Min behandling har dock än så länge varit exemplarisk.
Det jobbiga är bara att jag inte känner mig sjuk. Till och med tröttheten har ju försvunnit efter vampyrbehandlingen.
Känns som att anpassningen av bloggen får vänta ett par dagar till.
