Röyksopp på Berns

I fredags var det första gången jag såg Röyksopp live, och kvällen började med min uppenbara konsertovana. Insläppet började klockan 20:00 och jag var på plats och köade redan vid 19:30, fördelen är att jag slapp den abnormt långa kön, som om inte annat vittnar om Röyksopps popularitet, nackdelen blev dock att jag fick höra att spelningen skulle börja först vid 21:30 - vilken kort innebar oväntade utgifter på alkoholrelaterade drycker när jag egentligen planerat en "get in and get out".

Ännu mer konsertovana märkte jag av när klockan faktiskt blev halvtio och scenen fortfarande var tom. Här hade jag då trängt mig in i den massiva folkmassan för att komma scenen nära, och som oftast i en folkmängd är det inte alla som tar det här med hygien på allvar, att stå och sniffa in någon annans svett i väntan på livstecken från Röyksopp är kanske ingen höjdare. När bandet sedan gjorde entré glömdes allt vad trängsel, förseningar, svett och gudarna vet vad bort.

I mitt värst möjliga scenario hade jag målat upp en bild av Röyk och Sopp stående bakom varsin mixer för att bränna av ett greatest hits, vad jag fick var ett energiskt framträdande med livebas, trummor, vocoder, kostymbyten, gästspel av Robyn, Anneli Drecker, och här tvista de lärde, kanske även Karin Dreijer. Att uppträda i mask gör inte frågan om identifikation lätt precis, men visst var hon där? Konserten överträffade mina förväntningar och var helt fantastisk.

I trängseln var det svårt att dansa loss, men att se en anonym folkmassa svänga sina lurviga till samma takter och med samma uppskattning är en svårslagen känsla. Det är någonstans här som man ändå förstår hur en diktatur uppstår. Det är vi mot världen, fuck the police!

Ett av de ting jag gillar mest med elektronisk musik är annars möjligheten att mixa, remixa och leka med musik. Allt det här, och mer bjöd Röyksopp på. Alla på plats har ju hört låtarna i sin originalform, därför var det grymt roligt att se ett lekfullt Röyksopp bjuda på nya infallsvinklar, parning av gamla hits, och även ett par nya låtar som jag faktiskt aldrig hört förut.

Att det hela rundas av med Poor Leno som extranummer gav upphov till sällan skådad ståpäls, inramningen Berns och de mäktiga tonerna samspelade som mest de där sista minuterna man försökte krama ur konserten. Jag kan inte vara annat än nöjd.