Problemet med arbetslinjen
Jag läste den här DN-artikeln för några dagar sen och har haft svårt att släppa den sedan dess. Förutom den grymt äckliga inställningen till pengar, tjejer och folk i allmänhet så finns det ett meningsutbyte som stör min politiskt känsliga kompassnål. Reportern undrar om lågkonjunkturen påverkat stekarens livsstil och svaret blir det smått klassiska:
"För att drabbas av lågkonjunkturen måste man ha ett jobb, och det har inte jag."
Det här i ett Sverige där den så kallade arbetslinjen har skapat stora klyftor, drivit folk till socialen, tvingat sjuka att arbeta och lett till en utslagning av folk som faktiskt behöver hjälp i en helt motbjudande skala.
Förvisso kan man argumentera att det i det här fallet handlar om personer som lever på mammas eller pappas kreditkort. Saken är dock den att de här personerna är precis lika, och jag avskyr uttrycket, "kostsamma" som försörjningsstödstagare. De konsumerar inte med egna pengar och de utnyttjar samhällets tjänster utan att kompensera för detta genom skatter då de saknar en egen inkomst. Skillnaden är dock att de under somrarna gärna lägger ner 20000 kronor per kväll på att spruta champagne på varandra, medan andra arbetslösa försöker pussla ihop en vardag där chips och cola på en fredag är en jobbig utgift.
Och jag behöver knappast påpeka vilka som jagas av arbetsförmedling och försäkringskassa och vilka som klarar sig.
Ett politiskt parti som vinner ett val på att få folk att arbeta ska självfallet driva den här linjen oavsett den folkgrupp som råkar stå i vägen. Men vem försöker jag lura? Det är ju ändå en högerregering vi har med att göra. Och där är det skillnad på arbetslösa och arbetslösa.
