Pinochet är borta
Jäklar vilka känslomässiga kopplingar människan kan ta till sig. Enda sedan jag hörde om Pinochets död har jag känt en glädje. Det är en ond kraft som nu försvunnit, ett minne från en tid då USA tog till alla medel för att göra sig av med vänsterkrafterna i världen. Deras ursäkt var att de skyddade demokratin, deras handlingar visade sig dock i etnopolitisk rensning, och i min världsuppfattning var därför amerikanernas handlingar att likställa med kommunismens beckmörker.
Just den där känslan av glädje är underlig. Det har inte med saken att man känner sig glad över att en människa är död, jag anser att Pinochet gav upp rättigheten till att kalla sig en människa den dagen han började leka bödel. Grejen är att jag känner mig glad eftersom jag gör en känslomässig koppling till Saddam. Det har liksom blivit verkligt att mardrömmar kan försvinna - de kan dö.
Rationellt vet man ju att Saddam (liksom Pinochet) en dag kommer att dö på ett eller annat sätt. Men det har ändå ibland känts som att den dagen ligger alldeles för långt borta, att den dagen kanske inte kommer. Men nu vet man, det kommer en vacker dag då även monster tvingas lämna livet bakom sig.
Det är en trösterik tanke.
