Om identitet, främlingskap och annat idiotiskt
Detta är ett inlägg jag länge önskat skriva men aldrig kunnat. Det är helt enkelt för stort, jag har själv inte alla svar och kan därför inte redovisa för vad som pågår i mitt huvud. Det svåra med att skriva har för min del alltid varit själva början. Jag kan gå runt med allt det jag vill säga i huvudet men när det väl kommer till att sätta det på pränt så funkar det aldrig förrän jag lyckas komma fram till en bra inledning.
Till det här inlägget vill jag börja med ett citat från Sam Ghazi som återges i presentationen till hans diktsamling Sömn är tyngre än vatten: "Den här boken skriver man om man är kluven. Om man är varken eller. Eller både och. Om man är född i Sverige, men har utländska föräldrar. Om man har ett arabiskt namn, men kan tala finska."
Jag varken föddes i Sverige, talar finska eller skriver en bok. Men jag känner igen mig i det Sam Ghazi vill säga. Det finns några av oss vars liv gett oss oanade möjligheter. Vissa som möjligtvis Sam Ghazi känner sig inte hemma någonstans, medan andra som jag känner att de hör hemma överallt. Man är förvisso inte helt rotlös, men rötterna som försöker klänga fast i mig är väldigt svaga. Jag är irakier i kött och blod, min uppfostran har varit väldigt öppen och accepterande, sättet jag uppfattar världen på är närmast svensk.
Det ger en viss frihet. Jag har inga kulturella, religiösa eller nationella krav på mig. I mitt liv har jag ställts inför många val och tagit beslut utifrån mig själv. Jag har fått välja mellan vad jag anser är det bästa ur två världar. Ibland har det inte funkat, ibland har jag dragits in i konflikter just på grund av mina val. Men det är så det är. Jag har försökt förtydliga för omvärlden att jag varken är irakier eller svensk, varken arab eller västerlänning, jag är helt enkelt jag.
När jag var yngre kom jag in på ämnet "vem är jag?" Hade jag varit religiös hade jag kanske gjort som andra ungdomar och sökt tröst i min religion. Hade jag levt i en arabkoloni så hade jag kanske identifierat mig som arab och tagit till mig de nödvändiga sederna och bruken. För min del var dock lösningen inte så enkel. Jag är ateist och den närmaste samling araber låg en timmes resväg söderut - alldeles för långt bort. Svaret på min fråga blev istället det kvasifilosofiska "jag är Naseer". Sedan dess har jag lärt mig att acceptera mig själv för den jag är.
Rätt eller fel? Det får andra bedöma. Men som jag ser det kommer jag aldrig att vara varken svensk eller irakier. Jag kommer dock alltid att vara mig själv. Och vet ni vad? Det är jag rätt nöjd över.
Det här vore kanske något för våra politiker och sociala myndigheter att titta över. Uppmuntra alla att vara sig själva, och vad detta självt än blir så kommer det nog att lösa sig till slut ändå.
