Musik 2.0
Det tog fyra månader av väntan, vädjanden och jakt innan jag till slut fick en inbjudan att prova på svenska musikfrälsaren Spotify. Och väntar man på något gott väntar man aldrig för länge.
Det förvånar mig att tjänsten fungerar precis så bra som jag tror. Svårare är att föreställa sig hur det gör det. Jag har sett jämförelser med iTunes, det är en liknelse som jag har svårt att se. Spotify är bara så enkelt, rent och snabbt att jag glömmer att jag faktiskt streamar musik till min dator.
Jag letar. Hittar oftast det jag sökte efter. Klickar på det. Och låter kommer igång. Utan någon laddningstid, buffring eller vad man nu kallar det. Spotify bara fungerar. Och ett bättre betyg kan man inte ge.
Sedan ser jag hur Spotify kommer att innebära en drastisk förändring av vår medievana. Inga fler skivköp, inga fler betalnedladdningar, inga fler piratnedladdningar. Vår musik kommer att ligga i en central server, tillgänglig när helst vi önskar lyssna på den. Och om man betalar för premiumtjänsten, reklamfritt till och med. Det är stort. Det är cloud computing för pop-generationen.
Jag saknar en grej. Möjligheten att bidra till Spotifys musikbibliotek. Anar att detta är en mardröm ur licenssynpunkt. Men faktum är att till och med världens största musikbibliotek inte är större än dess användare. Jag har redan flertalet album jag skulle vilja hitta i den här underbara tjänsten, förhoppningsvis blir det möjligt i framtiden att bidra med material.
Spotify arbetar för övrigt på en mobillösning, om jag tolkar det här blogginlägget rätt. Det är ännu en sak att dregla över.
Och innan ni frågar. Tyvärr, jag har inga invites. Och skulle jag få några så är chansen rätt stor att jag ger dem till någon jag känner. Det fick räcka med Joost-generositeten för min del.
