Min ateism

Som vanligt tänder jag till i en kommentar i någon annans blogg snarare i ett eget inlägg. Den här gången är det inlägget "Jag heter Jerry och jag är ateist" som får mig att reagera - jag har nämligen gjort likadant och deklarerat min ateism i högtidliga former. När folk diskuterat min icke-tro med mig så har jag nästan fundamentalt försvarat min åskådning och därmed framstått som mer religiös i min anti-tro än den den troende person jag pratat med. Nu menar jag inte att Jerry gjort det, bara att risken finns för att man lätt faller dit.

Som deeped kommenterar i Jerrys inlägg:

Själv menar jag att ateism är en religion eftersom det de facto innehåller ett antal trossatser.

Just denna åsikt har jag upptäckt hos många teister som försöker radera mina argument. De menar helt enkelt att min ateism är en religion i sig - och plötsligt står jag i defensiven i en sådan diskussion. Verkligheten är, hos mig, en annan.

Själv kallar jag mig ateist, men det är mer på grund av min icke-tro än för att jag håller med ateisterna. Även jag ser risk i att ateismen håller på att bli en ny religion - och jag hör inte hemma i någon sådan.

Min ateism uttrycker sig i en sådan form att jag helt enkelt inte bryr mig om tro eller religion. Själv tror jag inte, samtidigt har jag inga problem med att mina vänner är troende - eller att de är kristna, muslimer, judar, buddhister eller vad det nu kan vara.

Svårare än så är det för del inte. Därför har jag riktigt svårt för ateister som försöker få till ett existensberättigande. Att de ens bryr sig om frågorna religion och tro visar väl att de någonstans har någon form av tro eller åtminstone ett problem med den livssyn de försöker skapa åt sig.

Själv bryr jag min helt enkelt inte.