Lost Odyssey

Det är rätt lätt att peka finger och skratta åt japanska rollspel och dess klyschor. Lika lätt är det dock att skratta åt genrens recensioner och de klyschor som man alltid hittar där. Det ska klagas på karaktärerna (helst deras kläder), den linjära storyn och spelsystemet med random encounters. Och vill man vara riktigt inne så måste man namndroppa några japaner. Här missar man dock en viktig detalj, klyschor är klyschor av en anledning. De ger en igenkänningsfaktor, de spelar på våra referenser och de ger oss en trygghet som sedan kan brytas med en "oväntad" vändning. Klyschor är helt enkelt ett instrument i berättandets konst, och klagomålen borde egentligen handla om hur de används snarare än om de används.

Och här kommer vi till kärnan, Lost Odyssey är utan tvekan ett klyschigt rollspel från Japan. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vi ser den odödliga Kaim Argonar i huvudrollen. Kaim har levt i ett tusen år och har självfallet drabbats av minnesförlust. Genom spelets gång får vi uppleva Kaims minne återvända delvis genom filmklipp, men även genom det högintressanta "A Thousand Years of Dreams" där historier från huvudkaraktärernas förflutna berättas i stilisk textform. Och häri ligger spelets styrka. Manuset är fantastiskt, handlingen engagerande, filmsekvenserna spännande och röstskådespeleriet tillfredsställande.

Själv har jag alltid varit en förespråkare av handling framför spelmekanik, förvisso har de optimala spelen en bra samverkan av båda, men jag spelar exempelvis mycket hellre ett spel med en stark handling och en svag spelmekanik än tvärtom. Hade jag inte gjort det så hade jag missat sådana spel som Psychonauts, Dreamfall: The Longest Journey och Fahrenheit.

Det sagt är inte Lost Odyssey ett spelmekaniskt dåligt spel, det är bara väldigt genrebundet. Det hör till de japanska rollspelen att de ska vara linjära, vara fullproppade med filmklipp och komma med random encounters. Och jag har absolut ingenting emot det. Hade jag klagat på följande moment så kunde jag lika gärna ha sågat valfri förstapersonsskjutare för att det satt ett vapen i händerna på mig och låtit mig springa genom oändliga korridorer.

Stridssystemet i Lost Odyssey är ett av de bättre jag skådat, inte alls i samma klass som Chrono Triggers, men ändock engagerande genom ringsystemet och skill- och spell-länkningen.

Filmklippen är alltid intressanta då de för handlingen vidare eller lägger fokus vid en fantastiskt vacker scen, och faktum är att jag snarare ser fram emot ett kommande avbrott än skyr det då jag oftast blir tillfredsställd, oavsett hur kort eller långt det än må vara.

Kommer vi till random encounters är dessa något som man bara hinner fundera på i början av spelet, sedan blir dessa en lika naturlig del av spelet som allt annat. Den som fortfarande lägger märke till och irriterar sig på de plöstliga striderna efter ett par timmar speltid spelar helt enkelt fel spel.

Slutligen vill jag gärna försvara Jansen Friedh. Karaktären är verkligen ett svin i början av spelet, det är kvinnor och vin som gäller, och helst ska det skämtas vid de mest olämpliga ögonblicken. Jansen är dessutom lat, egoistisk och arrogant. Låter inte det här som en karaktär att älska? I karaktärsporträttet är Jansen Friedh den enda som visar på mänskliga känslor och reaktioner - det är närmast tjänstefel att hata honom för dessa egenskaper. Är det någon som irriterar mig i början av spelet så är det käcka Seth Balmore, som tur är växer hon enormt i mina ögon när spelet bjuder mig kött på benen om hennes bakgrund.

Dags att dra till med det där sista sammanfattande stycket alltså. Lost Odyssey är exakt vad du kan förvänta dig av det. Det här är ett klassiskt japanskt rollspel, ett riktigt bra sådant dessutom. Med genren följer vissa spelmoment, har du inget emot dessa finns det ingenting som hindrar dig från att njuta av en fantastisk saga. I många fall lönar det sig att bilda en egen uppfattning om ett spel istället för att lyssna på andras, i Lost Odysseys fall är detta mer relevant än på länge.

Faktum är att jag är så imponerad att jag funderar på att ge Blue Dragon en chans.