Livskramp

Och så var man där igen. Där man minst vill vara. Hjärnan fullkomligt sprutar med idéer. Det finns hur mycket som helst jag vill göra. Det finns kanske ännu mer av sådant som jag måste göra. Men det tar bara.... gnhh... stopp. Jag hatar den känslan.

Det är möjligtvis svårt att förklara vad jag går igenom just nu, vad jag gått igenom de senaste två eller tre månaderna. Jag är mitt inne i en kreativitetsvåg samtidigt som jag är totalt blockerad. Jag står stilla medan min hjärna rusar. Jag har tappat så mycket tid på att inte göra någonting att jag är irriterad på mig själv.

Är det disciplinbrist? Jag vet inte om jag vill komma fram med en sådan enkel förklaring.

Ta bara det här inlägget. Det tar emot fruktansvärt mycket att skriva det. Det påminner nämligen om något seriöst och jag orkar inte ta tag i det. Jag vill mycket hellre skriva om någonting jag sett på tv eller om ett spel jag spelat. Som jag gjort de senaste månaderna.

Resten av mina vakna timmar ser likadana ut. Jag har sålt in en artikelidé till Super PLAY som jag bara inte kommer åt att skriva. Det är bara, gnhhh... stopp. Varje gång jag försöker. Det är inte en skrivkramp, för jag vet exakt vad jag vill skriva och hur jag ska skriva det. Det är bara det att det aldrig blir gjort.

Jag har ett spelkoncept jag arbetar med till jobbet. Jag har en syn framför mig på exakt vad det ska vara för spel, vad det ska heta, vad det ska gå ut på, hur det ska se ut och en anledning till varför spelet borde utvecklas. Det enda som återstår är att skriva ett designdokument. Det blir inte av. Jag hemsöks av ett gnhhh.

Hemma har jag länge önskat ta i med hårdhandskarna i badrummet. Att torka golvet, skrubba toan och torka av vasken funkar trots allt inte i längden. Ett badrum behöver ett skoningslöst städanfall emellanåt för att fortsätta vara fräscht. Och jag... gnhhh... stopp. Det blir ett skrubba och torka till nödvändig nivå och sen lägger jag av.

Min etta skulle för övrigt må bra av lite ommöblemang. Rummet ser likadant ut som när jag flyttade in för drygt två år sen. Jag skulle kunna bara göra något så enkelt som att byta plats på säng och fåtölj, eller nåt. Men det är bara gnhhh... stopp.

Eller vad sägs om alla mina bokidéer? De som har med drömmen om publicering att göra. Ingen kommer ju att kunna läsa mina böcker så länge som jag fortsätter att låsa in dem i huvudet. Men nej. Gnhhh... stopp. Någonstans i nervbanan mellan hjärna och fingrar.

Mitt problem att stå och stampa på samma plats är faktiskt jobbare än så. Ta bara en så enkel sak som att gå på bio. Jag gör det inte, trots att jag vill. Bara i nuläget går det tre filmen jag vill se. Vad hindrar mig? Ingen aning. Gnhhh... stopp.

Snart hamnar jag i en ond cykel där irritationen på mig själv kommer att vara orsaken till min ovilja till handling. Jag är kanske redan där. Och hjärnan? Den bara fortsätter att vara överaktiv med smarta idéer och lösningar.

Det är som att jag byggt en rutin av mitt liv som jag vägrar krossa. Sen när har man blivit så bekväm av sig?