15: Hem och skola
Det blev bestämt att vi skulle sluta fly. Vi var klara, Damaskus var vårt nya hem tills Irak var befriat och då skulle vi tillbaka. Vi fick tag på en lägenhet våningen under khala Hiams. Beige väggar, golv och tak. Fuktskador, sprickor och mögel. Högsta Yarmouk-standard. Med fördelen att vi hade tre trappor att ta oss igenom istället för fyra. Mellan vår och khala Hiams lägenhet var det öppna dörrar, vuxna och barn kunde man alltid hitta i nån av lägenheterna, nånstans på väg till den ena eller andra, eller på khala Hiams balkong som översåg området och som jag minns som enormt stor.
Nästa steg blev också att skriva in oss på områdets skolor. Masaar sattes på en förskola och jag skrevs in på Nawars skola, jag skulle börja i fjärde klass och var rätt orolig över hur jag skulle klara mig med tanke på att jag aldrig gått på en riktig skola tidigare. Skolan var könsblandad i och med att det var en gratis, statlig skola i ett slumområde. Inget jag hade något emot, men jag förstod senare att normen på privatskolor var en könsfördelning. Vi fick frågan om vilken religion vi tillhörde, eftersom jag inte var muslim kunde jag skippa islamlektionerna, men det kunde kanske påverka mitt slutbetyg, mina föräldrar nämnde att vi var kristna men att det inte var något problem att vara på islamstudierna, skulle vi bygga en framtid här var det viktigt att ta en riktig examen. Efter det var det bara att hämta ut uniformen. En brun kamelrock, en mörkblå båtmössa, en mörkblå triangelscarf hopknuten med en brun plastsölja.
Dagarna i skolan började med att man stod uppställd på skolgården, sjöng den Syriska nationalsången, saluterade flaggan och Hafez Al-Assads porträtt samt svor en trohetsed till nationen. Sedan dess har jag varit allergisk mot både ledarporträtt och trohetseder, flaggor också för den delen om jag ska vara ärlig. Det finns en sådan osäkerhet hos ledare som kräver att ha sina bilder upphängda och hos nationer som kräver lojalitetsramsor. Samma länder brukar dessutom ha enorma problem med sitt demokratiarbete. För oss som flytt en baathpartistisk diktatur var dessutom det här extra påfrestande, vi flydde Saddam för att svära trohet till en annan baath-diktator, jag menade aldrig nåt ord jag sa men att jag tvingades säga orden bjöd på motstånd. Men nu skulle vi hålla huvudet nere och inte göra väsen av oss.
När rutinen var över var det dags att gå till klassrummen, en klass i taget. Nawar stod uppställd till vänster om mig, han gick i trean för han var ett år yngre än mig, men han var också längre och kraftigare, attribut vi skulle behöva för att överleva skolgången. Och så följde vi efter vår klassföreståndare och satte oss i ett kalt klassrum, på trötta träbänkar med en grön griffeltavla som enda fokuspunkt. Vår lärare var en osäker skitstövel till människa som bara kunde få en kick av att ge sig på barn. Hon letade fel på oss för att kunna aga oss och det är lätt att hitta ett fel bland trettio nioåringar. Och då var det dags för kollektiv bestraffning. Fröken plockade fram sin linjal och jag såg den märkligaste synen, alla runt omkring mig kupade sina händer och började blåsa på dem som om det vore snöbollskrig och man hade lekt med snön utan handskar. Jag förstod ingenting förrän min bänkkamrat förklarade att det gjorde mindre ont om händerna var uppvärmda. Gjorde ont var? Sedan förstod jag, barnen höll ut armarna och fick en linjalsmäll var på handflatan. Om fröken var missnöjd med reaktionen fick barnet en extra smäll. Hela klassen. Vissa grät, vissa hånlog, vissa tog det som det är. Det blev min tur, det sved som tusan, hon höll inte igen med mycket vår fröken, så jag grimaserade. Hon gick vidare till nästa person.
Jag blev ganska förvånad över hur bra jag hängde med i skolan. Min tältskola hade förberett mig väl, mina kunskaper låg över vad som krävdes, särskilt i matematik. Jag hade det dock svårt med den syriska dialekten, syriska är arabiska som gillar att skämma bort sig på ett spa. Det är mjukare, drar ut på vokalerna, har en sjungande rytm. Jag försökte mitt bästa för att härma det, även om det ibland blev komiskt. Vi fick ett glas mjölk serverat en gång i veckan, och när jag skulle be om ett glas sa jag att jag ville ha ett “glacé” i tron att jag pratade syriska. Okontrollerat gapskratt i hela klassen.
Veckorna gick snart i rutin. Till skolan från morgon till eftermiddag. Sen göra läxorna hemma. Och då gjorde vi som familj gärna någonting efteråt. Allt från att som enklast äta middag tillsammans med khala Hiam med familj, till att ge oss ut på Damaskus gator. Vissa dagar i skolan var värre än andra. Jag tror att jag och Nawar var de enda irakierna och vi skulle då få stryk på rasterna av anledningar jag inte förstod, så jag gjorde vad varenda kille skulle ha gjort, tuffade upp mig med adrenalin, vevade och sparkade medan Nawar var kämpen som både tog emot mer stryk samt delade ut mer av detsamma. Han var den riktiga kämpen i vår olyckliga parsport. Det förde oss närmare varandra men det var inte särskilt roligt.
Torsdagen var den sista dagen i veckan och då var det inspektion på skolan det sista som hände. Man skulle kolla att vi kammat oss, hade ordning på naglarna samt att våra uniformer var hela och rena. Jag hade rakt hår som lade sig platt, och jag hade börjat bita på naglarna. Klarade varenda inspektion med bravur. Fredagen var vår lediga dag innan skolan och arbetsveckan började igen på lördag. För det mesta var det inte kul, men jag minns att det var bara att köra på. Jag köpte helt argumentet att utan utbildning är man ingenting, och även om det var svårt att skaffa den här biljetten till framtiden var det aldrig tal om att ge upp. Jag var orolig för Masaar, lillebror var ju så liten, han levde dock sitt bästa liv med dagar fyllda av tecknade filmer, färg, pennor, pyssel och fika. En väldigt stor lättnad.
Första gången jag någonsin gick på bio var i Damaskus. Jag, Masaar, Nawar, Fida och Hanin drog till en biograf tillsammans med våra föräldrar. Det fanns två filmer att välja på minns jag. Robin Williams “Popeye” och en film av den egyptiska komedigiganten Adel Emam, den gången förlorade Robin Williams och vi satt och gapskrattade till Adel Emams slapstick och one-liners. Minns jag rätt hade vi så roligt att vi belönades med att även få kolla på “Popeye”, det var för min del första kontakten med en Hollywood-film, spännande, snygg men inte ens hälften så skrattframkallande som Adel Emam var min recension. Bläckfisken var dessutom bara läskig.
Vi levde äntligen ett normalt liv. Jag hade ingen koll på att vi levde i en slum eller att vårt liv skulle vara svårt för att vi fick släpa på gastuber och vattendunkar. Det var ett liv helt annorlunda från det jag hade levt förut och jag gillade det. Det fanns tv-serier och film. Böcker och tecknade serier. Det fanns till och med hobbies man kunde syssla med. I och med att vi bodde i ett land med infrastruktur och hade en adress fick vi hem brev ibland, från släkt i England eller faster i Tyskland, och här råkade jag halka in på frimärkssamling. Det hade börjat smått redan i Iran, mamma och pappa hade hittat frimärken på marknaden som de hade köpt till oss och ett par album att sätta in frimärkerna i, men jag fastnade inte förrän i Syrien där jag själv var tvungen att blötlägga kuvert, lossa frimärkerna, torka dem på rätt sätt så att de inte revs, skrynklades eller böjde sig och sedan sorterade dem enligt land. Det här var första gången jag kom i kontakt med Sverige. Jag hade en handfull svenska frimärken i samlingen, mina kunskaper om landet sträckte sig dock bara så långt.
Vid en rutinmässig läkarundersökning såg läkarna att både jag och Masaar inte var omskurna. Det här blev något av en grej, för jag tror att allt går att förstora upp när man är arbetslös, orolig för framtiden och har tid att älta. Läkarprofessionen, våra föräldrars kamrater och släktingar skulle alla lägga sig i. Vi måste bli omskurna! Det kunde annars leda till sjukdomar, problem vid giftermål i framtiden, det skulle peka ut oss som annorlunda. Det här var ett Problem med stor bokstav som skulle lösas. Jag tror att det till och med bokades tider. Av någon anledning valde jag att sätta ner foten. Nej. Låt min snopp vara och glömt allt det här. Jag tänker inte bli omskuren. Jag tror inte att det här ämnet var något som mamma och pappa hade starka åsikter om, för de pushade väl en del att jag skulle göra det, jag vägrade och sen var det inte mer med det. Jag och brorsan slapp.
Det var också en inblick i hur livet i Kurdistan påverkat vår dynamik. De här vuxna som tagit hand om mig i Irak slutade inte med det bara för att vi var i Syrien nu, det kändes på gott och ont som att jag hade trettio föräldrar ibland.
