14: Ensamma i Yarmouk
Det var inte så här det skulle vara. Jag märker det när vi kommer hem till min moster i det palestinska flyktinglägret Yarmouk. Bordet är dukat med nötter, frukter och grönsaker. Karaffer med vatten och glas står uppställda, där är en flaska arrak att fira med. Några flaskor Pepsi till oss barn. Blommor som står uppställda i vaser. Det var tänkt att vara en fest, en återförening mellan två systrar som inte sett varandra på nåt årtionde. Istället sitter mina föräldrar i fängelse och jag är ensam med min bror hemma hos några vi inte känner. Jag känner en viss koppling till khala Hiam, men hon försöker för mycket. Jag tycker att hennes man Khaldoun är läskig. Han är lång, kraftig, skallig med yvigt, krulligt, grått hår ovanför öronen. Intensiv blick. Han är poet och författare får jag veta. Han känns som en poet och författare. Jag och lillebror är blyga, det är stelt med kusin Nawar, men tvillingarna Fida och Hanin är bebisar som bara vill leka så de lättar upp.
Moster kallar oss Masaar och Naseer. Frågar om vad vi vill ha, vad vi ska äta, dricka. Om vi vill ta ett bad. Jag vill bara ha mamma och pappa. Är annars helt vilse. Jag minns att vi sitter vid bordet och äter. Jag minns inte om vi pratar så mycket. Vad vi vet är att mamma och pappa är borta i ett syriskt fängelse, detta innebär att vi aldrig kommer att se dem igen, baathpartister är baathpartister oavsett vilket land de verkar i. Bokstavligt talat nynazister. Att min mosters familj bor i en lägenhet i en nedbruten byggnad i ett palestinskt flyktingläger i Damaskus är inte för att de har det bra ställt, utan för att det var det enda de hade råd med, och nu skulle de plötsligt ha två nya munnar att mätta? Det är tryckt stämning, jag tror att det blir natt, vi byter om till pyjamas och moster visar oss till vårt rum där en våningssäng står. Jag ska sova uppe, min bror nere. “God natt” säger hon och lämnar oss med våra egna tankar. Vad jag vet är att aldrig i livet att jag och lillebror ska sova i varsin säng, särskilt nu när vi bara har varandra, så jag klättrar ner, lägger mig i hans säng och vi somnar kramande om varandra, Det är så moster hittar oss på morgonen.
De närmaste veckorna hör vi inte ett ord om mamma och pappa. Ingen vet någonting. En representant från irakiska kommunistiska partiet hälsar på oss, försäkrar oss om att de jobbar på att få ut mina föräldrar, att allt ska ordna sig. Jag hatar honom innerligt. För det första har han redan ljugit om att vi skulle få komma in i landet. Men även, vad vet han? Mamma och pappa är borta. Jag måste lära mig leva med det. Falsk förhoppning är bara mer smärta. Och jag har lärt mig vad döden betyder. Den går inte att fixa.
För att få oss att tänka på annat går vi på upptäcktsfärder i Damaskus. Jag lär mig att förvisso går det att åka taxi eller buss, men det billigaste alternativet är “nafarat”, eller pendlarbilar. Minibussar som kör mellan punkt A och B och som plockar upp folk på vägen som vinkar in dem. Det kostar ett par mynt och det går att ta sig runt hela Damaskus i dessa bilar. Det är en grej som jag börjar uppskatta, Damaskus är livligare än Teheran, blandningen av människor större, och dessutom förstår jag språket helt och hållet. En annan distraktion blir tecknade filmer, mest japanskt om gigantiska robotar, föräldralösa barn eller akrobatiska fotbollsspelare. Jag hade aldrig kollat på tecknat förutom Tom & Jerry, men nu fanns en hel uppsjö av spännande serier dubbade till arabiska som det gick att följa.
Nätterna är fortfarande hemska. För då är det tyst och man är kvar i sina egna tankar. Jag saknar mamma och pappa och håller tyst om det. Masaar uttrycker sin saknad till mig och jag försöker trösta med ord som jag inte tror på. Dagarna är egentligen inte mycket bättre, men värst är kanske all falsk hopp som de vuxna försöker ge en.
“Vi har hört att de ska släppa alla irakiska fångar imorgon.”
“Vi kan med säkerhet säga att era föräldrar lever och mår bra, de saknar er.”
“Jag träffade Um och Abu Ali igår, de ser fram emot att komma ut.”
Lögner, lögner, lögner. Mamma och pappa är döda.
Jag börjar komma den enda kusin jag träffat dittills, Nawar, nära. Vi börjar ta hand om sysslor tillsammans. När en gaskanna är slut får vi bära den fyra våningar ner, ställa oss vid den trafikerade gatan en bit utanför lägenhetsbyggnaden och vänta på att en gas-tuktuk ska köra förbi. Det kunde ta ett par timmar innan en sådan dök upp, och det är då man börjar prata. Han lär mig allt han kan om Yarmouk. Vart man ska gå och vilka platser man ska undvika. Hur man gör för att ropa in en tuk-tuk från gatan. Han varnar mig för “Den Svarta Handen”-maffian, vilket var ett rent påhitt av honom men jag trodde stenhårt på att undvika “Svarta Handen”. Han lär mig hur man ska tvätta sitt huvud, händer och fötter innan man går in i en moské för att be, och vad man ska säga vid en bön. Han lär mig att man kan kasta sten uppifrån balkongen och gömma sig för folk, eller att man kan spotta på folk som råkar gå under oss. Nawar är ett år yngre än mig men han är min storebror. När en tuk-tuk äntligen dyker upp byter vi den tomma gaskannan mot en full och betalar några mynt för gasen, sedan turas vi om att bära den här mycket tyngre kannan fyra våningar upp.
Detsamma gällde vattendunkar. Det går inte att dricka kranvattnet och att köpa vattenflaskor vet jag inte ens om det var möjligt på den tiden. Så man hade dunkar och man väntade på vatten-tuktuken vid gatan för att kunna fylla på dem. Jag hatade vattendunkssysslorna, det var stora, tunga grejer för ett par barn som inte ens hunnit fylla tio år. Men för att klara att överleva Yarmouk var vi alla tvungna att samarbeta.
När fredagarna kom var det fest. Det var veckans enda lediga dag och vi fick då tio lira på morgonen att köpa nybakat bröd och en färsk tallrik hummus för att ta med som frukost till familjen. Det var nästan ett normalt liv att vi kunde sitta runt ett bord vi sju, för att bryta fastan med bröd och hummus med ett kokhett glas te till. När vi var klara diskade vi hummustallriken och gick sedan ner för att lämna tillbaka den till försäljaren.
Efter en månad av det här livet gick ryktet om att mamma och pappa skulle släppas nästa dag. Det hade jag hört förut så jag fäste inget tyngd vid påståendet, tvärtom tyckte jag att det fanns något sadistiskt över de vuxna som fortsatte lova det omöjliga. Efterföljande morgon skulle vi dock åka hem till någon irakisk politisk höjdare för att ta emot våra föräldrar som äntligen släppts ur fängelset. Jag och Masaar följer med för att vi måste. Jag hälsar artigt på den här mannen och vi sjunker ner i alldeles för stora soffor. Jag tycker att det är onödigt att vi missar våra tecknade serier för en charad. Så att mamma och pappa kommer in i rummet är helt klart något av mitt livs stora chockar. Jag minns inte så mycket. Kramar och gråt. De ser för jävliga ut, helt utmärglade och de var det redan när vi lämnade Iran, nu bara ännu värre. I nån minut är jag inte ens hundra procent säker på att det verkligen är dem. Jag undrar om det här inte är ett elakt skämt ändå. Men det är mamma och pappa. Vi fyra sitter i samma rum igen. I varandras armar.
Mamma och pappa berättar år senare om misshandel, svält, psykisk tortyr. Om att bevittna fysisk tortyr och mord på syriska medfångar. Baathpartiser är baathpartister oavsett var de befinner sig. Monster. Mamma och pappa har alltid varit rökare, jag märker att pappa nog röker två paket cigaretter om dagen numera, mamma är inte så långt efter. En månad i fängelse är långt, en månad i ett syriskt fängelse är en livstid.
