Jag var feminist, men så fick jag en son

Jag har hela mitt vuxna liv definierat mig som feminist. Det är egentligen inget ställningstagande, jag har ju bara tagit för givet att det borde vara normalt att tycka att kvinnor och män ska ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Jag har ju sett oss som människor, alla ska med och det där.

Allting förändrades dock för två år sedan då jag fick en son. Det var en svår födsel, sonen låg på neonatalen i en vecka, och varje gång jag höll det lilla livet i mina armar tänkte jag på hur jag ville ge det hela vida världen. Det var då jag började se de dolda mönstren, hoten från skuggorna, monsterna under sängen; feministerna. De ville ta ifrån mitt barn de privilegier jag hade vuxit upp med. Mitt naturliga inflytande i egenskap av man skulle min son inte längre då ha, den patriarkala samhällsstrukturen som tjänat mig så väl i jakt på studier, bostad och karriär skulle fråntas mitt barn, och den högre lön jag får bara för att jag råkat födas med penis mellan benen skulle inte komma min son till gagns. Jag blev arg där och då. Jag slutade vara feminist där och då.

En värld där min son nekas privilegier trots sin dinglande dingdong vill jag inte leva i. Jag har ju utan att göra någonting haft en bättre chans här i livet än hälften av världens befolkning, en sådan fördel kan jag bara inte släppa inser jag nu, tack vare min son. När livet bjuder på citronkaka, ge de överblivna citronen till kvinnorna liksom.

Idag, när någon frågar om jag är feminist svarar jag stolt att jag är patriarkist. Jag säger inte att kvinnor inte har plats i samhället, bara att vi män behöver den lite mer, det är ju inte utan anledning vi män går och sitter bredbenta här i livet.

Hoppas nu inte att sonen är bög bara, för fy fan då.