Jag, mig och alla andra
En av de stora släggorna folk tar till när de kritiserar bloggar brukar vara "vem tror du att du är?" Förstår tankegången. Varför skulle någon egentligen vilja läsa om -mig-? Som person är jag helt ointressant för 99,97% av den svenska befolkningen.
Tidigare har det varit lätt att försvara sig. Jag bloggar inte för att bekräfta mig själv. Jag bloggar för att hitta människor med likasinnade tankar, folk som är meningsmotståndare och bundsförvanter, men som ändå rör sig inom samma tankevärld.
Med mikrobloggar har det blivit svårare att frångå egot. Jag är rätt säker på att jag inte har förstått mikrobloggandet ännu, men jag kan i stunden inte låta bli att tänka att det jag gör är faktiskt bara att uppdatera ett glorifierat Facebook-status (som i grunden är ett glorifierat SMS) som numera når "alla".
Det känns mindre roligt. Förvisso är lockelsen med mikrobloggandet just det där omedelbara, jag vet vad mina bekanta gör just här och just nu. Av någon anledning är det lockande. Och visst finns det en charm i att veta att Neil Gaiman just nu engagerar sig i att lära ett fan hur man använder sig av Twitter. Men när det kommer till kritan trivs jag inte med mikrobloggande som fenomen. Det är för mycket brus.
Om inget annat har webben i alla fall varit förutsägbar på det sätt att det alltid funnits något nyare, bättre och hetare runt hörnet. När mikrobloggandet blir gårdagens nyhet kommer åtminstone jag att inte sörja.
