It's the waiting that gets you
Fyra månader senare och vi hade gjort det på annat sätt om vi vetat. Exakt hur vet jag inte, men att vänta intensivt i fyra månader - and counting, det tär på en, det tär på oss båda. Att bo tillsammans under samma tak, till och med det går att krångla till.
Vi visste att vi skulle få vänta på varandra, men inte att det skulle dröja så länge och framför allt inte att det skulle kännas så här.
Det finns också en oförståelse bland myndigheter om hur verkligen ser ut utöver den humana faktorn. Vet Migrationsverket vad det innebär att Irak stått utan en regering i åtta månader? Har Migrationsverket koll på visumkraven för irakiska medborgare som vill till Syrien? Känner Migrationsverket till irakiernas situation i Syrien när de väl är där?
Frustrationen är värre än om den bara gällt väntan, det är byråkratin där borta och här som gör oss, mig, till svarslösa och hjälplösa varelser. Det är sånt som jag har oerhört svårt att hantera, jag gillar inte att känna mig maktlös. Staten ska ju finnas för människan och inte tvärtom. Ska det vara så jävla svårt? Det är en fråga jag levt med i fyra månader nu.
Vår rekommendation till alla vi känner just nu är gift er inte i Irak om ni vill leva senare i utlandet. Vägen tills detta ordnat sig är full av krånglande myndigheter, problemlösning och sömnlösa nätter. Jag har allvarliga tankar på att finna en projektanställning i Mellanöstern om det här inte löser sig snabbt nog. Jag har väldigt mycket tålamod, men det finns banne mig gränser.
Nu kommer jul- och nyårshelgen relativt snart, det kan kanske lugna ner oss båda tillräckligt i väntan på byråkratin. Men just nu känner jag att här är bara fel. Hade R inte varit irakier så hade hon åtminstone fått besöksvisum, men till och med den vägen är stängd för oss. Att man skiljer på folk och folk i det här fallet verkar dock vara praxis. Det är ju inte precis så att vi har dolda avsikter, vi vill ju leva tillsammans här i Sverige. Detta omöjliggör ett visum, men ett familjeanknytningsärende går bra. Makes sense endast bland byråkrater antar jag.
På söndag går vi här i Sverige över till vintertid, det innebär en tidsskillnad på två timmar. Bara en sådan sak påverkar oss mer än vad man skulle kunna tro. Och det enda jag kan göra åt det är att vänta.
