Inte Mr 100%, men på väg
Jag började frysa på söndagen. Vilken var hur skumt som helst eftersom solen lyste, grannen solade och hejade glatt och folk gick allmänt i t-shirt. Jag frös.
Sen fick jag ömma leder, blev jäkligt trött, seg och svettig och insåg att jag hade feber. Ett ryck på axeln, det är bara att sova ut med alvedon.
Nope. Måndagen kommer. Jag vaknar, ser ett blekt ansikte, variga ögon och en rosa hjässa. Och jag fryser fruktansvärt. Vad fan ska jag göra med mig själv? Det är faktiskt det mesta jag kommer ihåg av den här dagen. Jag sov i alla fall på soffan i vardagsrummet, för det var för långt att gå till sovrummet, fem meter bort.
Har läst någon gång att om man har feber i över 48 timmar ska man kontakta läkare. Tisdag morgon. Jag vaknar och har fortfarande feber. Ser mig själv i spegeln och ser ut en rosa variant av elefantmannen, min hjässa har svullnat, ojämnt.
Ok, dags att bege sig till läkaren. Vilket inte alls låter attraktivt. Jag har de senaste 48 timmarna inte haft någon aptit, haft feber på runt 39-40 grader, mest befunnit mig i horisontellt läge och svettats - överlevt genom att äta den frukt och de grönsaker jag har i huset samt druckit rikliga mängder mjölk.
Det här är en parentes. Febern gav mig cravings. Jag tålde inte tanken på fast föda och fick tvinga i mig gurkor, tomater, äpplen, päron och bananer i ren överlevnadsinstinkt. Men mjölk, som jag inte är vidare förtjust i normalt sett, var plötsligt det enda jag tålde och ville ha riktigt mycket av. I am weird like that.
Hade en kort diskussion med mig själv att låta febern uträtta sitt verk. Vem behöver läkare? Insåg att det var idioten i mig som ville ta död på mig själv och kunde här lämna huset, med en mössa på huvudet och med stapplande, långsamma, yra steg. I min feberyra tar jag inte ens reda på vart närmaste närakut befinner sig, istället är det mot Flemingsberg och Karolinska jag drar min kropp med ren vilja.
Vilket är ett big mistake. Det är första helgfria dagen efter påsk. Bang boom. Fyra timmar väntetid. Sedan tittar en sån där typisk tv-läkare (lång som satan, vältränad, solbränd, gråhårig, runt 40) på mig i 30 sekunder, petar på mig två gånger och säger:
- Rosfeber. Jag skriver ut antibiotika.
Jag ser ut som ett fågelholk. Säger säkert "huh?", men vill komma hem och lägga mig. Tackar väldigt mycket för penicillinen och skakar hand. Resan hem kommer jag inte ihåg heller. Klockan är 14:00 och ordern från doktorn är att jag ska klämma in en dagdos under resterande dag. I do so. Min kropp tycker att jag är en idiot, men det kan den själv få vara, när jag vaknar på onsdag är jag feberfri, men svag som en kattunge från L'Oréal-laboratoriet.
När jag skriver det här nu är jag inte ännu på topp. Huvudvärk kommer och går, jag skakar lite för mycket med knäna när jag ska röra mig på allvar. Aptiten är dock helt tillbaka, och vägen till fullt frisk kan då inte vara långt. Ser fortfarande ut som en rosa version av elefantmannen, om än lite mindre svullen numera.
En slutnotis. Feberdrömmar. Är de inte för härliga? Under mina tre nätter feber hade jag världens mest absurda feberdröm. Ja, samma, den återkom. Jag var en analyserande filosof som var tvungen att ifrågasätta, förklara, teorisera samt bevisa vartenda tanke och föremål som dök upp under min sömn. Jag analyserade allt, precis allt! Det är den värsta mardröm jag varit med om. Ett av symptomen till rosfeber är huvudvärk, och allt analyserande gav mig huvudvärk. Jag fick be mig själv att snälla, snälla sluta.
Bara för att fråga mig själv:
- Vad?
- Varför?
- Hur?
För att sedan svara mig själv med en lång harang som tog timmar. Feberdrömmar alltså... de ger mig rysningar.
