Ilskans alla tårar
När jag gick i skolan var jag ett mål. I fjärde och en del av femte klass skulle jag mobbas. Jag var ny i klassen, ny i Sverige, klädde mig konstigt, var ganska intetsägande - varken stor i kropp eller knopp. Ett lätt offer. Det började verbalt och då drog jag mig undan. Det började bli fysiskt och då försvarade jag mig och drog mig undan efter. Det är fult att slåss, det är fel.
I femmans andra termin slog nåt över hos mig, jag fick nog.
- Efter skolan vid matsalen, då jävlar ska du få stryk. - Försök.
Efter skolan gick vi alla till utrymmet bakom matsalen. Jag stod där. Martin stod framför mig, jag väntande på att han skulle börja för det är fult att slåss. Han slog ett slag och jag hoppade på honom och började väva. När klasskompisarnas våldslust hade blivit mättad drog de isär oss. Jag vet inte hur det var med Martin men jag grät. Mattias undrade vad jag grät för, jag hade ju vunnit.
Jag grät för att jag var förbannad. För att slagsmålet hade hänt, för att jag hade tvingats slå, för att jag var arg på mig själv, för att jag var så jävla arg. På allt.
Ett par gånger till. Samma reaktion från mig. Det var inte längre roligt att mobba mig efter det. Jag var förbannad att det var vad som krävdes. Den mobbade blev mobbaren. Ilskna, varma tårar.
Det här var början på 90-talet. Ekonomisk kris. Flera krig. Rasister i riksdagen. Ultima Thule och Ronny & Ragge. Ganska exakt så illa som det är nu.
Och Superman är arg. Så att tårarna rinner. Han har just förhindrat ett massmord och han anklagas för det största brottet av alla, han har blandat sig i. Han har inte tänkt politiskt eller taktiskt, endast medmänskligt och det gör honom till ett hot. Vad då? Ska han stoppa våld bara han känner för det?
Lois Lane är själv skeptisk till Supermans beteende. Hur kunde han ens tänka tanken att stoppa ett krig, ett krig påbörjat av USAs nära allierade, ett krig mot en stat som inte alls är särskild förtjust i USA ens.
"Jag räddade liv Lois!" Ilskna tårar.
Superman är inte bara en film om hopp som det framställts, utan även en film om att göra det som är rätt även när det är svårt. Superman tror att han gör det rätta. Justice Gang tror att de gör det rätta. Lois Lane tror att hon gör det rätta. Lex Luthor tror att han gör det rätta.
Och när vi närmar oss eftertexterna och (knappast en spoiler) Lex Luthors senaste plan gått om intet. Då gråter han, ilskna tårar.
Ibland är man så jävla arg över alltings jävlighet att man inte kan göra annat än att fälla varma tårar. Jag har gjort det allt oftare på sistone.
Superman är en bra film, gå och se.
