Hur jag bidrog till kulturarbetet i Prag

Klockan är nära 17:00 när vi anländer till hotellet beläget i området Prague 3. Vi hänger av oss bagaget och beger oss ut på stan. Redan den korta promenaden på 10 minuter in till centrum är häpnadsväckande. Varenda byggnad är ett konstverk. Statyer, fontäner och balkonger tävlar om vår uppmärksamhet. Vi knäpper bilder som galningar.

Vår vandring är helt oplanerad. På måfå och med frågor efter vägen närmar vi oss centrum. Barer och resturanger kämpar om att överträffa befolkningen i antal. Vi slår oss ner för en god pilsner för att sedan vandra vidare någon timme senare.

Kamerorna går på högvarv. Vi hittar ett par moderna konstutställningar med en hög silverfärgad elektronik uppställd mitt i ett torg. Tio meter österut och våra ögon vilar på en hoppställning med en rosafärgad gris som ser ut att vilja ta ett "leap of faith" men som inte riktigt vågar. Det fotas ännu mer.

Vi går vidare och ser och förundras. Kommer fram till en teater, Image Theater, som drivs av sällskapet Black Light Theatre. Vi upptäcker snart att det här sällskapet har monopol på kulturen i Prag. Shown "Studio Clip" visas om en halvtimme. Vi går in.

"Studio Clip" är metateater. Showen handlar om en regissör som ska skriva en pjäs. Framför våra ögon spelas regissörens verk upp samtidigt som vi får uppleva hans arbete. Shown är tvedelad. Ena delen är en ljusshow som är tänkt att förtrolla, den andra delen är en komisk berättelse om regissörens svåra arbete med att få ihop en skräckfilm.

I en scen ska en kvinna räddas undan en skrämmande gravgård. Regissören letar efter en hjälte i publiken och slumpen ser till att han plockar upp mig på scen. Skådespelarna klumpar runt som de alltid gör medan de låtsas försöka hitta en plats åt mig. Jag skrattar lika gott som jag gjorde medan jag var åskådare. Jag kläs i en svart cape och får agera dramatisk hjälte med yviga gäster. Jag skrattar, publiken skrattar, det känns upplyftande. Jag gör självfallet fel, hjältar ska inte skratta. Det är dags för omtagning. Jag försöker hålla masken medan jag struttar runt med löjliga steg enligt "regissörens" instruktioner. Det går nästan bra den här gången, sedan faller kullisen och det är dags för omtagning. Skratten haglar. Tredje gången gillt och jag har nu lyckats pricka in mina dramatiska steg och rörelser. Jag räddar kvinnan i nöd och vi smyger iväg i mörkret. Scenen är slut. Applåder. Jag skakar hand med regissören och får gå och sätta mig igen.

Vem hade kunnat tro att jag skulle bidra till kulturarbetet i Prag? Familjen försäkrar mig om att jag inte gjort det alls. Jag var en usel skådespelare. Men de fick sig i alla fall ett riktigt gott skratt. Det måste väl räknas som något försöker jag med. Nej, blev svaret.

Och jag som hade planerat för en roll i en kommande Beck-film.

Efter showens slut var det återigen dags att bege sig ut i Prag. Det blev mer promenader och mer god tjeckisk öl. Ibland räcker det med småsaker för att livet ska leka.