Hemma är där jag bor

Det går säkert att härleda det här till barndomen. Det går säker att dra slutsatser. Det går säkert att analysera, dissekera och evaluera. Det är en av anledningarna till att jag inte tror på terapi. Vi är helt enkelt de människor vi är, vi präglas av våra erfarenheter och genom att vara medvetna om detta kan vi själva utforma våra liv.

Shit vilken pretentiös inledning. Och jag som egentligen bara ville skriva om min rotlöshet och hur det inte är något problem. Även om andra, har jag märkt, försöker problematisera mitt beteende.

Förvisso är det så att jag saknat en fast plats att kalla mitt hem sen den dagen jag föddes. Omständigheterna som såg till att jag till slut hamnade här i Sverige har ju självklart påverkat mitt liv även innan dess. Jag har alltid varit på resande fot. Och som sådant har jag kopplat begreppet hem till "platsen där jag bor" - eller rättare sagt - "platsen där jag och min familj bor".

Jag har inga nostalgiska känslor för en viss plats, för ett visst hus, för en viss stad. Ett hem är den plats där man känner sig trygg. Var denna än må vara eller hur den än ser ut är av mindre betydelse.

Det här, har jag märkt, påverkar även mina relationer. Människor som befinner sig på den plats jag finns är viktigast i världen. Jag knyter vänskapsband, jag ställer upp, jag prioriterar umgängets behov framför mina egna. För där jag är hemma är de också "hemma". Och som sådana är de här människorna väldigt viktiga.

Annat blir det har jag märkt när jag flyttar. I början vill jag väldigt gärna hålla kontakten, men detta klingar av rätt fort. Jag har ju lämnat mitt gamla hem bakom mig och skapat ett nytt, med nya förhållanden, just här och nu. Det här är ett område där jag verkligen försöker bättra mig. Jag beter mig själviskt och orättvist mot människor som jag ansåg vara mina bästa vänner.

Samtidigt har ju mitt beteende fördelen att jag har väldigt lätt för att knyta nya vänskapsband. Jag har skapat ett nytt "hem", och med detta följer ju ett nytt... liv.

Under mina 28 år har jag hunnit känna mig hemma i Bagdad, Mosul, Kurdistan, en flyktingmottagning i Iran (säkert i närheten av någon stad jag inte minns namnet på), Damaskus, Moskva, Malmö, Karlskrona, Bjärnum, Hillerød och numera även Stockholm. I fyra år har jag hunnit bo här i huvudstaden (och har hunnit med en flytt). Och detta är något som jag ser som alldeles fantastiskt. Det enda som sätter smolk i bägaren är att jag anser att jag sett alldeles för lite av världen.

Visst kan man åka på semester, men det blir ju aldrig som... hemma.