Gnissel och boom
Fallout 3 lyckas fortfarande ge mig skrämselhicka. Efter de timmar jag lagt ner på spelet är det rätt underligt att det är fortsatt nervigt, man vänjer ju sig vid allt förr eller senare, kombinationen mörka källare och livsfarliga fällor är dock än idag min värsta mardröm.
Det har självfallet med den överhängande stämningen att göra. Det är lite för mörkt och jag måste koncentrera mig för att se något. Jag hör fiendernas fotsteg, andetag och vrål tillräckligt sällan för att de ska verka tryckande. Och även om ammunitionen numera är generös är mina vapen fortfarande rätt bra på att falla sönder i mina händer.
Och där händer det. När jag kommer fram till en dörr. Hör ett gnissel. Trycker på fel knappar i panik. Och så ett enormt boom som fullständigt förlamar min kropp när en hög granater exploderar framför mina fötter. Det är här som jag hoppar i stolen, svär tyst för mig själv för att sedan använda de ack så dyrbara stimpacken jag har på mig.
Nästan lika illa är det med björnfällorna. De ska ju vara lätta att se, men när man missar dem och hör ljudet av klank runt ena benet. Då är det ökad hjärtfrekvens även här.
Mest rädd har jag nog hittills varit i Rivet City. När jag steg igenom en dörr och hälsades av ett hagelgevärsskott rakt i bröstet. Jag tror att Fallout 3 är det enda spel som varit på god väg att ge mig magsår.
