Från trippel-A till indie - jakten på det rätta jobbet
För exakt ett år sen skickade jag ett signerat kontrakt via mail till KM Troedsson och blev en del av Raw Fury - efter det gick jag på lunch med Gordon Van Dyke och började planera mitt inhopp. Det skulle dröja fram till april 2018 innan jag faktiskt kunde börja på mitt nya jobb - så går det ibland när man har en lång uppsägningstid. Innan dess hade jag gått i jobbsökar-mode i tre till fyra månader. Startskottet var Star Wars Battlefront II.
Fun facts. Lucasarts vill att man antingen skriver STAR WARS™ Battlefront™ II eller Star Wars™ Battlefront™ II. Det var superviktigt.
Nåja. På mitt gamla jobb på EA var jag direkt inblandad med allt det där kontroversiella: pre-orders, loot boxes och virtual currency. Hände det i ett DICE-spel? Det var jag. Mitt jobb var att springa fram och tillbaka mellan mina chefer på EA, utvecklarna på DICE och våra account managers på Sony, Microsoft och Origin för att få till det där enorma pusslet. Och som alltid när jag jobbar är mitt mål att "få det att hända". Jag blir blind för allt det som händer utanför, och defensiv.
Battlefront II var ju ett sånt spel vars pengastrategi fick kritik internt, långt innan något visades publikt. Och jag skulle önska att jag fick säga att jag såg det komma, att jag var kritisk och hade spelarnas bästa i åtanke. Men sanningen är att jag var en corporate shill. "Vi har ju skippat Premium Pass och vi måste ju tjäna pengar på ett annat sätt." Och "Det är ju inte pay-to-win om man kan skaffa samma kort gratis bara man spelar i några timmar". Jag kan till och med ha sagt "sluta gnäll".
Mama didn't raise me like that. Och Battlefront II tog hårt på mig. Jag kände liksom att jag förlorade mig själv där. Jag hade kränkt min integritet. Och i juli 2018 bestämde jag mig för att Battlefront II skulle vara mitt sista EA-spel (det gick inte riktigt, men det blev mitt sista AAA).
Nu satt jag där med åtta års erfarenhet av top-of-the-line spelutveckling. Jag hade skeppat fem stycken AAA-spel, två free-to-play samt hjälpt till med fyra andra AAA-spel och tre andra free-to-play. När jag tidigare varit mer av typen "ta vilket jobb som helst" var jag nu mer - jag måste hitta nåt som passar mig samt drar nytta av min erfarenhet. Det blev totalt tre ansökningar.
Ett schabblade jag bort - och jag tror att det kunde ha varit undermedvetet då tjänsten var väldigt snarlik den jag redan hade. Det andra blev jag faktiskt lite nedslagen av att jag inte fick, här var en ung startup som hade en cool AR-app (hej Bublar) och jag tyckte att allt gick bra - men det var liksom som om teamet undrade varför jag var så skum som lämnade EA och DICE när så många andra ville in?
Jag var tvungen att omvärdera hur jag sökt jobb. Funderade nu på att starta eget och sköta submission och release åt indiestudios - i och med att jag visste att de flesta hatade detta moment - medan jag var rätt jävla bra på det. Och så dök det här inlägget upp på Spelutvecklargruppen på Facebook. Arguably the worst jobbannons ever, men jag hade hört talas om Raw Fury, gillade de som jobbade där och företagets filosofi. Så jag skickade arguably the worst jobbansökan ever. Brutalt ärlig. No holds barred. Pinsamt som tusan.
Och vad händer? Jag får ett mail där gänget på Raw Fury undrar när jag kan komma ut till kontoret på ett möte. Och där är jag, gladare än jag någonsin varit, doing the good work, hjälper utvecklare att nå sina mål. Använder mina krafter för den goda sidan.
Skulle jag någonsin jobba med stora AAA-spel igen? Kanske? För jag menar vem vet? Men får jag välja vill jag stanna kvar där jag är. Unpublisha. Och fortsätta med det även om jag skulle råka hamna hos en utgivargigant. Unpublisha från insidan.
Spel går att utveckla, släppa och sälja humant. Jag är en del av ett gäng som gör det varje dag. Jag vill inte jobba på nåt annat sätt.
