Dum och långsam
Det finns en bakgrund till det här inlägget. En av de bloggar jag lusläser heter Att skriva om Tv-spel, när jag såg att gänget bakom efterlyste gästskribenter passade jag på att skriva ett inlägg om min syn på svenska spelrecensioner. Som vanligt på bloggen efterföljs de flesta inlägg av en lång och härlig diskussion. En kommentar från signaturen Less gjorde verkligen intryck på mig (ber på förhand om ursäkt för bokstavshögen nedan).
Less skriver:
"Ärligt talat vet jag inte vad som drabbat svensk speljournalistik. Varför detta förbannade navelskådande? Försök att förstå, hälften av er får inte betalt för ert arbete och 95% sitter inte ens på en legitim utbildning. Ändå försöker ni granska en journalistik som knappt blivit torr bakom öronen. Jag vill vara radikal och hävda det motsatta, speljournalistiken behöver inget pretentiöst bullshit. Min poäng är, ni tar det hela alldeles för seriös.
Ett klassiskt exempel är Joel Marklund, som på allvar kallar sig själv "erkänd speljournalist". Inte skribent, webbredaktör eller något annat mer passande. Nej, han är en speljournalist, trots att han knappast satt sin fot på någon journalisthögskola. Men vad som gör honom ännu intressantare, är att han porträtterar den rådande stämningen bland spelskribenter ganska väl. Han vill bli accepterad som något mer, stiga i status och kunna sluta upp till den mer prestigefyllda film- och musikjournalistiken. I hans recension om Fahrenheit, inleds texten med: "I somras recenserade jag en konsert för en dagstidning". Min fråga är, tror ni någonsin han inlett en musikrecension med: "I somras recenserade jag ett spel för en hemsida"? Skulle knappast tro det. För övrigt är dagstidningen (visst låter det tjusigt) Norrländska Socialdemokraten, en partibunden lokaltidning som täcker övre Norrland med en upplaga på 40 500 ex, i jämförelse med DN:s 1 000 000. Lustigt att han inte nämnde det.
Detsamma gäller Reset, som börjar försöka ta in mode och livsstil i sin tidning. Det är ju fullkomligt vansinne! Tv-spel är och förblir ett jävla medium, varken mer eller mindre. Sen när har tv-tittande varit en kultur, eller böcker för den delen. När spelindustrin fortfarande håller en relativt låg kulturell nivå i jämförelse med resten av det kulturella etablissemanget, hur kan man då kräva att speljournalistiken ska stå två trappsteg högre? När dessutom merparten av den så kallade speljournalistkåren knappast får lön nog att kunna leva på. Vi ser bara gryningen av spelbranschen, men har redan bestämt oss för att göra det till tung journalistik. Lägg av, för fan. Sluta pilla i era navlar och leverera nyheter och god konsumentvägledning istället. Var glada över de spel ni fått gratis, istället för att sura över att musiktidningarna inte svarar på era brev."
Nu kan jag tycka att Less är lite orättvis som bara siktar in sig på Joel Marklund och Reset. Samma tendens har jag lagt märkte till i alla andra speltidningar och spelsidor. Det här är någonting jag alltid får en allergisk reaktion av. Jag tål inte skribenter som tror sig vara stjärnor, besserwissrar och/eller guds gåva till läsaren. Jag tål inte att man skryter med kunskaper som man antagligen googlat fram - jag äcklas helt enkelt när en skribent försöker få sig själv framstå som bättre än läsaren.
Min motreaktion har då varit att jag ofta spelat långsam, ibland till och med dum i mina texter. Självironi är härligt. Desto roligare när någon missförstår. Läsarna verkar dessutom tycka om det, jag tror att de flesta förstår vad det är man försöker göra.
Som jag ser det kan inte spel bli kultur förrän de först blir mainstream. Och spel är långt ifrån vardagsmat för alla. Därför anser jag att Resets korståg att göra spel till kultur, Kieron Gillens manifest Den Nya Speljournalistiken och alla andra försök att utveckla en speljournalistik som ännu inte ens hittat sig själv är dömda att misslyckas.
Spel är spel helt enkelt. Vi kanske inte gillar det, men tiden är ännu inte inne för oss att protestera och göra spelen till något mer än vad de är.
Svensk speljournalistik verkar alltmer avlägsna sig från att skriva till sina läsare, jag ser det som en negativ utveckling. Mitt tips är att vi skall skippa allt snack som Kandinsky, Tom Wolfe och gudarna vet vad, skippa alla förbannade jämförelser med andra branscher och bara köra vår egen grej - nämligen att se till att skapa speljournalistik som den borde vara.
Ingenting mer, ingenting mindre.
