Dreamfall

Jag har sällan tagit mig tid att skriva ett inlägg om ett spel. I båda mina yrken ingår det faktum att jag spelar ohälsosamt många spel, varav en deprimerande majoritet misslyckas med att lämna minsta intryck på mig.

Här om dagen lyckades jag klura mig igenom The Longest Journey (1999), ett fullkomligt underbart äventyrsspel, inför uppföljaren Dreamfall. Och det är just Dreamfall jag vill tala om i det här inlägget.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte blivit berörd av ett spel i samma grad som jag nu blivit av Dreamfall: The Longest Journey. Jag satte mig för att ströspela, och precis som att sitta med en riktigt bra bok kunde jag inte lägga spelet ifrån mig. Igår natt rullade sluttexterna på min skärm och sedan dess har jag försökt smälta den här episka upplevelsen jag gått igenom.

Det är svårt att inte bli emotionellt berörd av Dreamfall. En övertygande värld med de mest mänskliga karaktärer ett spel skådat^[1] gör att man gärna tror på det som utspelar sig på skärmen. Man glömmer väldigt fort att man har en handkontroll i handen och lever sig in. Man bönar och ber att spelskaparen Ragnar Tørnquist inte ska svika det förtroende han fått och det gör han... aldrig. Dreamfall spelar på hela känslospektrat och det är ofta man skrattar, och, det här är inte en klyscha, gråter.

Just det där sista är svårt att beskriva. Det är inte så att man sitter med tårarna rinnande nedför kinden och hulkar, det är mest att man har den där välkända klumpen i halsen. Känslan av maktlöshet blandas med en beundran för den berättarteknik som äger rum framför ens ögon och man inser att just Dreamfall har ändrat ens syn på hur ett spel ska se ut och agera. Det är mäktigt.

Efter slutet var jag tvungen att dra mig ut på nätet och se om en uppföljare var påtänkt, historien är nämligen långt ifrån avslutad. Till min glädje upptäcker jag att Ragnar Tørnquist har ambitionen och drivkraften att arbeta med ett Dreamfall 2. Det som sätter hinder i nuläget är som alltid pengarna. Dreamfall måste sälja i en tillräcklig mängd för att uppföljaren ska få grönt ljus. Händer inte det här så ger jag nog upp tanken om att spel någon gång skall bli betraktade som någonting mer än leksaker. Om det finns ett spel som genuint förtjänar en fortsättning så är det Dreamfall.

Jag kan utan att tveka, utan att skämmas, utnämna Dreamfall till det bästa spelet jag haft äran att spela i min karriär. Det här är ett spel som inte lämnar någon oberörd. Ett bättre betyg kan man nog inte dela ut.

Spela det här. Och förstå vad det hela handlar om.

1. Till och med The Longest Journey kommer på skam [↩]