Dra den om Bellman
Befinner mig i ett småkonstigt tillstånd.
För tre månader sen tyckte vi på jobbet att det vore kul att satsa på Bellmanstafetten, ett lopp på 5x5km. Vi hade ju tid på oss att få upp flåset, och vi hade nu en anledning till att motionera.
Imorgon är det dags för avstart. Och uppladdningen känns i stort som meningslös. Fan, men man har faktiskt blivit för gammal. Minns att det tog mig två lopp i ungdomen och så var man fit for fight. Nu har jag sprungit, mer eller mindre regelbundet, i tre månader och min tid på 5 km har kanske bättrat sig en minut och jag är dessutom lika förbaskat slutkörd efter varje lopp, med smärtor som följd.
What gives?
Jag trodde att man fick bättre kondition av att röra sig. Jag har blivit gruvligt lurad av kvällstidningarna.
Givet är att det kommer att kännas förbaskat skönt att slutföra min sträcka imorgon. En halvtimme plåga i utbyte mot en nöjdhet som räcker hösten ut. Det är så jag får se det.
