Deprimerad i ödemarken
Jag är hjälplös och frustrerad. Den cyniska jäveln Colin Moriarty har information jag vill jag åt, men det kostar, mer än vad jag har råd med. Och när jag passar på att påpeka detta för herr Moriarty, med den kvinnliga charmen påkopplad, fnyser han bara åt mitt klumpiga försök för att istället tredubbla priset. Jag känner för att gråta. Man kan samla kapsyler där ute, visst. Men att bege mig ut i ödemarken och lösa uppdrag när min utrustning är sliten, vapnen är sönderfärdiga och min ammunition knappast räcker till ens ett självmordsförsök då känner jag att jag sitter fast.
Den där atombomben i mitten av staden verkar plötsligt väldigt lockande. Kanske ska jag se till att spränga den jäveln och straffa alla egoistiska loosers som vägrar mig lite solidaritet. Istället bestämmer jag mig för att agera motbalans, det bästa sättet att motverka den här deprimerande eftervärlden är att göra något åt saken själv. Kanske kan mina handlingar få de andra att röra på sig. Kanske.
Beväpnad med ett baseballträ stiger jag därför ut i ödemarken. Jag har ett brev i fickan som ska levereras. På vägen mot en sliten koloni stöter jag på en pojke som förlorat sitt hem och sin familj till eldsprutande myror. Jag förlorar mig i hans historia och gör ett avsteg från postbudsrollen.
Och här är jag, i Fallout 3s våld. Ensam i min kamp för en aningen bättre värld där oddsen knappast är på min sida. Mitt baseballträ smakar på mutantblod.
