Den Sista Hemligheten
Uselt översatt. Uselt skriven. Fantasilös.
För att vara en roman som försöker rida på Da Vinci-vågen är Den Sista Hemligheten[1] fruktansvärd tråkig, irriterande och oengagerande.
Debutanterna Ian Caldwell och Dustin Thomason försöker utvinna en spänningsroman med hjälp av renässansverket Hypnerotomachia och fyra studenter vid Princeton. Det hela faller rätt flatt platt. För det första är mysteriet totalt ointressant, man inser det redan när man vänt blad ett par gånger för att sedan få en bekräftelse när lösningen uppenbarar sig mot slutet. För det andra är karaktärerna osympatiska och tråkiga och man vill verkligen att det ska gå illa för dem. För det tredje är kodknäckningsavsnitten för komplicerade och otydliga - istället för att få dig att känna dig smart får de dig bara att gäspa av uttråknad. Dan Brown lyckades faktiskt med konststycket att åtminstone få mig att känna mig intelligent, Caldwell och Thomason lyckas i bästa fall få mig att känna mig dum, oftast dock som väldigt uttråkad.
Inte blir det bättre av David Nessles överstättning. Språket känns väldigt simplifierat och håglöst. Jag stör mig på grammatiskt okorrekta meningar och ord. Det luktar hafsverk och jag ska kanske inte klandra Nessle. Det är faktiskt möjligt att han haft lika tråkigt med att översätta boken som jag haft med att läsa den.
- ISBN: 9789170021794 [↩]
