De 12 apornas armé
Det är allt en bra värld när ett dussin apor tar knäcken på ett tusen. Idag är det de 1000 aporna som man har lättare att referera till, men faktum kvarstår att De 12 apornas armé ändå har, och alltid kommer att ha, övertaget.
Terry Gilliams tidsreseepos från 1995 är ett av hans bästa, bättre än Brazil skulle jag kunna säga utan att få dåligt samvete. Det är kanske den postapokalyptiska stämningen som gör det. Smutsigheten, galenskapen, smärtan och den täta handlingen. Någonting är det som gör att jag framhåller De 12 apornas armé som en av mina favoritfilmer.
När folk listar sina favoriter är det sällan man ser De 12 apornas armé bland titlarna, ändå understryker folk, när de påminns om filmen, att de verkligen gillar den. Det är lite av Terry Gilliams förbannelse. Bra filmer med något att säga, som oftast varken blir publik- eller kritikersuccér. Just De 12 apornas armé nominerades för två Oscars, men vann typiskt nog ingenting. Turligt nog tjänade just den här filmen in bra med pengar, någonting som sett till att Gilliams Hollywoodkarriär hållits vid liv.
Ett av Oscarnomineringarna gick till Brad Pitt. Och inte att undra på. Gilliams apfilm är lite av en skådespelarnas film. Förutom Pitt gör även Bruce Willis och Madeleine Stowe toppinsatser. Och sällan har dryga två timmar känts så kort. Det är ett koncentrerat berättande som inte introducerar något onödigt element, men som samtidigt gärna tar sig tid. Känslan av hur handlingen klaffar ihop mot de sista tio minuterna är än idag svårslagen.
Gör dig själv en tjänst. Se om De 12 apornas armé, och damma av en riktig klassiker.
