Blå politik på hallmattan
Det var en kall vinterdag utanför Slussen. Och jag tyckte nog mest synd som säljaren. Hon stod och frös med en blankett i handen och erbjöd stressade pendlare en månad gratisprenumeration på SvD. Jag skrev på, väl medveten om risken att utsättas för telefonförsäljare en månad senare, en risk som man fick ta, det är värt ett telefonsamtal man inte vill ha om man har chansen att vara trevlig en kall morgon.
Och så hände det. I drygt en månad fick jag hem SvD på hallmattan. Det var som att dra hem ondskan, den Stora Satan.
Visst hade jag läst (och läser än idag) SvD på nätet. Men tro mig, det är något helt annat när smörjan faktiskt kommer objudet hem till en. Jag pratar självklart om ledaren, debattartiklarna och kultursidorna. Satan vilken mörkblå ondska - det första man läser - snacka om en ovälkommen start på dagen. Under den månaden jag fick hem tidningen kom jag att må, nära nog, fysiskt illa.
Människor med en ensidig världsbild, som dessutom inte stämmer överens med min egen... det finns få saker som är mer skrämmande.
Och så kom den dagen då tidningen inte invaderade mitt lugna vrå längre. Det var med en suck av lättnad man kunde sitta och äta frukost till SVT:s Gomorron Sverige. Och visst tycker jag lite synd om säljaren från SvD som skulle sälja på mig en halvårsprenumeration. Jag var lite för ärlig när jag förklarade precis hur jag mådde av ledarspalten och debattsidorna, stackarn försökte inte ens att sälja på mig tidningen en andra gång. Det var bara tack och hej.
SvD hade dock vid det här laget redan ärrat min ömtåliga själ. Jag var tvungen att hitta ett motmedel för att inte bli en obotlig cyniker innan fyllda 30. Och svaret blev en provprenumeration av Stockholmsfria. Jag kommer troligtvis inte att förlänga min prenumeration när den tid väl kommer. Men som någon har sagt alldeles för ofta, det gäller att ha balans i livet.
