Bagdad, första halvlek

När planet svävar över Bagdad och är på väg mot landning är det en absurd känsla som infinner sig. Det här är min hemstad, som jag inte sett eller satt foten i sen jag var fyra år gammal, vad ska jag egentligen känna? Det är torrt och sandigt ser jag nedanför mig via flygplansfönstret, föräldrarna berättar att Bagdad brukade vara mycket mer grönt förr i tiden. Det är säkert en mix av regimödeläggelse, amerikansk ockupation, några decennier av krig och global uppvärmning som förändrat staden - numera är brunt och grått de härskande färgerna.

Vi landar, touchdown, klockan 8 på morgonen. I säkert det farligaste området i hela Bagdad. Säkerhetsrutinerna är omfattande, personalen i majoritet utländsk, någon privat vaktfirma. En sanktionerad taxi kör oss till ett torg där min kusin plockar upp oss. Det är första dagen i Bagdad, jag har inte sovit på över ett dygn, min hjärna är seg.

Det låter säkert sliskigt, men jag känner mig lika hemma som om jag hade åkt till Bjärnum.

Resten av dagen möter jag trettiotalet släktingar, det är oerhört roligt och intensivt, jag känner mig hemma inom en timme, det är så mycket kärlek att det är som att jag aldrig varit borta. Jag minns ingen av mina fastrar och farbröder från min barndom, en detalj som inte spelar någon som helst roll, jag vet vilka de här människorna är, de är min familj. Jag kämpar till klockan elva på kvällen, efter att ha varit vaken i 36 timmar samarbetar inte kroppen längre, ögonlocken stänger sig själva. Jag somnar.

De följande dagarna fylls av upptäckter. Vi åker runt i Bagdad, tar oss en promenad i Karrada och al-Mansour, ser huset där jag växte upp, ser hus där mina föräldrar växt upp. Varje kväll är en festmåltid med tillhörande alkohol, samtal, skratt och glädje. Det här mitt i en period av förberedelse till den religiösa högtiden Aashura. Jag tänker inte så mycket på säkerhetsläget, det här är ju Bagdad, har man sett det på film eller i nyhetssammanhang så borde man vara livrädd. Istället sitter jag och tar en drink med släkt och vänner när det utanför dörren förbereds en religiös sorghögtid som borde anses vara rena terroristmagneten.

Jag hör inte någon skottlossning eller sprängning över huvud taget. På nyheterna kan man höra om något enstaka attentat, inget märkvärdigt dock, och Bagdad är ju ändå 50 km² stort, skulle jag ha oturen att träffa på ett terrordåd bland alla dessa odds så kan jag lika gärna bli miljonär på lotto.

Jag hinner fira jul, på gatorna säljs julgranar och plasttomtar blåses upp. Den muslimska majoriteten kanske inte firar jul, men det är ju kul att pynta en gran, att sätta upp ljusslingor och att ha en anledning att äta gott.

Om dagen varierar temperaturen mellan 20-22 grader i skuggan. På natten kan jag gå ut utan jacka och bara känna en skön kyla som inte räcker för att få mig att frysa. Det är närmast en semester jag åkt iväg på. Problemet är att jag inte kan sola eller slappa i t-shirt, enligt lokalbefolkningen råder vinter, och jag ska kanske inte dra till mig uppmärksamhet genom att påstå motsatsen.

I nästa del kommer jag att skriva om Aashura, nyårsfirande och ett bombdåd att rycka med axlarna åt. Tills dess kan ni kolla på några bilder familjen tog i Bagdad. Det blev inte så många som jag önskat, det här med att dra till sig uppmärksamhet igen, men kanske nästa gång.