Årets julklapp
Jag har utvecklat en ritual genom åren. Jag ser fram emot utannonseringen av "årets julklapp" för det om något ger mig en idé om vad jag inte ska köpa. Jag vet inte om jag är konstigt, men jag har utvecklat en sådan avsky mot hela konceptet. Jag tänker hjärntvätt, masshysteri och fårskallar.
För min del är en julklapp en kombination av någons önskan och min möjlighet att uppfylla denna önskan. Jag ser julklappen som en personlig present som jag ger bort med en viss tanke bakom. Hela grejen med julklapparna handlar i min värld om omtanke, jag ska faktiskt ha jagat en julklapp, spenderat timmar i butikerna, kliat mig i huvudet och blivit frustrerad. Den julklapp som jag får tag på i första bästa butik känns inte lika speciell. Ansträngningen är minst lika viktig som klappen i sig, inte bara den fysiska, utan även på ett känslomässigt plan. Därför har jag till exempel väldigt svårt för att ge bort pengar eller presentkort, det känns bara som att göra det för enkelt för sig. I en perfekt värld hade jag önskat göra mina egna julklappar, självinsikten sätter dock stopp.
"Årets julklapp" som sådant är därför lite av en paria. Det är fårmentalitet och förädlad konsumtion. Det är som ett statligt bidrag för en enskild produkt. Och jag kan dessutom inte låta bli att tänka på hur tråkigt det måste vara att tre miljoner andra svenskar fått exakt samma julklapp som en själv.
Som mottagare ser jag dessutom mycket hellre att någon tänkt på mig och köpt exempelvis strumpor (då har denne åtminstone funderat på mina fötters storlek) än att jag får en färdigpaketerad julklapp som Handelns utredningsinstitut (rysningar över hela kroppen) rekommenderat. Julen är varken byråkratisk eller en konsumtionshelg, julen är vad man gör den till. I mina ögon - ett tillfälle att träffa familjen, umgås, ha det trevligt och under en timme ge bort något bara för att göra någon glad.
